Skador i hjärnan - utmattningssyndrom



Jag är ingen superhjälte. Synd nog. Jag är en helt vanlig människa av kött och blod. Jag har mina svagheter, ömma punkter men även stunder där jag kan glänsa. Jag har bra dagar och jag har mindre bra dagar. Precis som alla andra. Jag kan vara glad, arg och jag kan vara ledsen. Och jag accepterar det. Jag är vad jag är, och bör vara stolt. För det jag gör är tillräckligt. 

Men det har inte alltid vart så. Jag har setat och bläddra tillbaka några inlägg. Sett min förtvivlan i gen. Sett min förvirring just efter att ha gått in i väggen. Jag minns tankarna, jag känner fortfarande känslan. När jag jämför den känslan med den känslan jag har i dag, förstår inte jag hur jag inte kunnat acceptera mitt tillstånd. Jag har fortfarande men, men är absolut bättre. Mycket bättre. Jag förstår inte hur oförstående till det här jag kunde vara. Att vara så på botten men vägra erkänna sig sjuk. Att känna och ha alla de symtom jag hade men ändå inte tro på att det här var en sjukdom. Jag har sen dess sökt efter mina frågor. Hur tar man sig tillbaka? Hur lång tid tar det? Varför blir det så här? Hur kan kroppen reagera på det här sättet? Kommer jag bli återställd? Är det här på riktigt? Tilliten till sig själv är på noll. Jag har sökt mycket men aldrig lyckats hitta det jag söker. Nu förstår jag varför, för det jag svar jag söker finns inte. Svaren jag hittade men inte sökte va - Du kan aldrig komma tillbaka till ett liv som fått dig att krascha. För det är inte hållbart. Du kan däremot komma tillbaka som frisk, men med lägre krav på dig själv men samma krav som friska människor har.
Att utmattningsyndrom finns på riktigt borde inte egentligen vara några frågetecken på. När kroppen totalt säger ifrån borde det bli ett uppvaknande, istället ställer du dig frågades till varför. Överreagerar jag? Är det ens en sjukdom, eller är det jag som är svag och känslig? - Det är en sjukdom, med tydliga förändringar i hjärnan. Hjärnskador. Jag önskar att någon noga hade förklarat det här för mig. För då hade jag kanske lättare kunnat accepterat mitt tillstånd.  Din tolerans för stress kommer för evigt vara rubbad. Din uthållighet. Borta. Jag kommer aldrig bli jag i gen. Men jag har äntligen funnit min sista pusselbit för att kunna acceptera och göra mina förändringar i livet för att få ett friskt normalt liv.

Efter foskning som gjorts visar det på de här förändringarna i hjärnan:
kortisolnivåerna sjunker. Vilket bidrar till den urlakade känslan och den bekanta tröttheten. Du blir näst intill i ett apatiskt tillstånd.

- Nervceller i hjärnan dras tillbaka vilket gör att kommunikationen förändras avsevärt. Det behövs bildas nya, därav att det tar lång tid att återhämta sig. Lång tid att bli frisk. 

- Hjärnbark i pannloben är förtunnat. Den är viktig för koncentration, förmågan att planera och strukturera och korttidsminne.

- Amygdala är istället förstorat, det är den som styr hur vi reagerar vid förändringar. Som avgör om det är dags för kamp eller flykt. 

Förändringarna kan finnas kvar efter 1 år efter insjuknandet men kan även få mer långvariga och större effekter


Tänk om jag bara fått det här förklarat för mig. Då hade kanske jag och många andra accepterat vardagen som blev och kunnat jobba på det här på ett helt annat sätt. Då hade kanske jag och många andra accepterat det tidigare och inte kört med gasen nedtryckt rätt in i väggen. 
Min taktik i dag när jag väljer mellan ja och nej är först att ställa frågan till mig själv "Ger eller tar det här energi av mig?" Andra frågan " Är det här rimligt?" Tredje och sista frågan "Är det värt att sälja hälsan för det här?"  - Svaret på den sista är alltid enklast. Nej hälsan behöver jag, för min familj behöver mig. Det kommer alltid vara det viktigaste för mig.

Jag kommer aldrig bli Batman, spiderman eller superman. Den nördiga tjejens största idoler. Jag är mänsklig och reagerar på samma sätt så som en mänsklig kropp gör. De kommer alltid vara mina idoler, men kanske inte i samma sken. Inte för deras onaturliga styrka, deras onaturliga krafter att klara allt som kommer i dess väg. Utan för deras sätt att alltid kunna välja rätt eller fel. Rädda eller inte, släppa eller hålla. Ont eller gott. Välja sina strider. Och att vara hållbar, för människorna runt om kring som faktiskt behöver dom. Ses! 








Naked



"Take away the big shirts, the tattoos, the sweatpants and Vans
Okay, I don't wear no makeup, no purse in my hands
My resting bitch face is mistaking for the mean girl
But what if I told you
There's nothing I want more in this world
Than somebody who loves me naked"

Jag skulle vilja hylla min pojkvän, fästman och sambo. Andreas som kom in i mitt liv när jag som mest behövde honom men kanske var som minst mottaglig på grund av allt det kaos som just då skedde. När man var som mest skeptisk till att någon skulle orka och vilja gå in i allt och vilja stanna. Men som trotts det trampade in med bestämda steg och öppet hjärta och gav allt från första stund. Som med både ord och handling bevisade mig att han älskar mig inne från och ut, precis som jag är. Som förstår mig, accepterar mig och stöttar mig i det som faller eller det jag lägger framför mina fötter. 
"Who sees a wall and breaks it
Are you ready to fight just to see what's lost behind my flaws"
Det gjorde Andreas. Rev murar, såg, förstod och älskade mig trotts brister och egenheter. När jag inte förstår mig på världen så förstår sig han på mig, och då känns allt bra igen.  Som alltid oavsett vad funnits där, gett mig gränslös kärlek. Som aldrig plaserat mig i något fack utan låter mig få växa fritt. Och likt en blomma vattnar mig med lyftande ord när jag börjar tveka på mig själv. Han har gått in och vart en stark pelare i vår familj. Och det är han värd att hyllas för. Livet går alltid upp och ned för oss alla. Och jag är glad att ha en så stark och varm hjärtad person vid min sida. Och nu när jag står upp igen så vill jag tacka honom för mycket av det. Du har ett hjärta av guld. En personlighet värd att hylla. Kärlek föder kärlek men även hopp. Vi har redan gått igenom mycket, men nu är det bra. Jag ser just på framtiden. Jag är redo.  Ses!








Firma fest och morsdag!


Firma fest i går med mycket skratt, dans och god mat. Super kul att bara komma ut bland vänner och bara vara, snacka och umgås. Däremot valde jag att vara nykter. Mycket pga av hälsan. Jag tror snarare att det hade sänkt mina chanser inför nästa vecka, och det är inget jag vill riskera.  Och det beslutet är jag glad för, och jag tror att det är ett beslut jag kommer att ta allt fler gånger.  Istället för att bli dålig och utömd på energi så har det istället laddat. Känns bra! Mina pojkar var hemma, hade köpt rullskridskor och åkt på gården. Vincent hade satt det direkt! Så duktig! Hade haft riktig grabbkväll med hamburgare, godis och Tv-spel. Mys killar!  
Nu fortsätter firandet med morsdag. Blev väckt av en ivrig farbror bus. Som klätt på sig så fint, med en kopp kaffe och  med ett packet där han valt innehållet helt själv. Ett halsband med hela familjens första bokstäver. Andreas, Vincent, Brorsan (hunden) och Mamma. Fina älskade kille! En liten kille med ett hjärta av guld! Ses! 




Ta hjälp!

En vecka har gått sen jag började på 100%. Det här gått bra. Bättre än förväntat. Kanske har det berott på att jag faktiskt prioriterat sömnen så pass hårt.  Och min läggningstid har vart vid kl 19-20 varje kväll. Även så så i går, fredag kväll. Men ja det har tydligen vart nödvändigt. Att tröttheten är där är helt förståeligt, men att slippa känslan av feber, huvudvärk och illamående m.m är så jäkla skönt. Efter veckan som gått så känner jag mig så sjukt stolt. Att JAG klarade det! Jag har klarat av att jobba fulldagar och utan att totalt krascha när jag kom hem. Även om jag kanske inte ska greppa vinstflaggan än så känner jag ändå att jag kan börja gå över till näst kapitel. Jag är tillbaka och nu börjar fokus på att istället leva hållbart. Att hitta en vardag som är hållbar. Ett sätt att leva på som inte kommer tära på en. 
Efter tiden som gått så har jag lärt mig så mycket. Men jag har framför allt lärt mig att uppskatta kroppen på ett annat sätt. Tacksamheten att ha en fungerande kropp. Att dom där dagarna när kroppen inte sätter sig i strejk och man får leva utan den utmattande känslan. Leva utan känslan av att benen inte bär en längre. Leva utan smärtan som satt sig lite var stanns. De dagarna är så sjukt uppskattade och inget jag längre tar förgivet. Det är dagar jag tänker se och inte leva förbi bara så där. Jag är så jäkla tacksam för den hjälp jag fått. Tveka inte att söka hjälp, vänta för guds skull inte på stunden där det inte finns nått annat val än att söka hjälp. Det finns hjälp att få, tidigare än så. Ta den! Ses! 





Plantering!



Började för ett ögonblick tro att jag nog hade gröna fingrar trotts allt.  Men insåg ganska fort att jag inte hade en aning om vad jag pysslade med så fort jag satte mig ned för att börja plantera. Efter flertal råd, googlande m.m insåg jag att det var ju rena djungeln för att sätta ner ett par frön.  Eller så är det bara jag som är talanglös på ämnet. Men efter på påtryckningarna om att växter och plantera ska vara så avslappnande så väljer jag ändå att ge det en chans. För än så länge är det ju kul iallafall. 
Efter att vart hemma ett par dagar då utmattningen gjort sig påminnd  så känner jag mig på banan igen nu. I dag har det faktiskt kännts bra. Då mycket i min behandling har handlat om att hitta ett fokus på mig själv. Att hitta tillbaka till eller hitta nya saker som jag ska göra som ska ge mig energi, så har jag förbrilt försökt hitta just det. Hitta nått som kan ge mig min stund för mig. Som kan ge mig energi och mer inspiration. Då jag själv aldrig lyckats hålla några som helst plantor vid liv är det aldrig något jag laggt något större fokus på. Men då en nära vän som har ett brinnande intresse för just det här har försökt inspirera mig i ämnet så lär jag väll ändå ge det ett försök. Önska mig lycka till! Ses! 





Långvarig stress - En väg.

Så sjukt jäkla svår balansgång det här. Utmattningssyndrom, fan vad jag är less på dig. Efter ett par dagar av konstant huvudvärk, en känsla av hög feber, illamående, trötthet, ont i framför allt ben och fötter. Sen i går kom även öronen. En trötthet i öronen som inte går att beskriva. Att man inte årkar lyssna och att ljudet gör ont i öronen. Det är den där smärtan i öronen som är värst. Och jag viste att skulle den där känslan i öronen eskalera skulle jag behöva backa istället för att få fortsätta upp och börja jobba 100% inom en och en halv vecka. Jag blev mer eller mindre sängliggandes i går efter jobbet. I dag är jag hemma. Det konstiga är att det var svårt att ringa det där samtalet, att erkänna att "jag klarar inte av att jobba i morgon". Att sjukskriva sig när varken tempen visar feber eller spy av magsjuka. Men samtidigt är det gånger som den här jag faktiskt förstår att jag är sjuk. Att det finns andra sjukdomar än feber och magsjuka. Kanske beror det på människor okunskap kring detta som gör det så svårt att ta upp telefonen och ringa. Den sista jag vill vara är att vara den där i offerkofta. Jag vill inte att folk ska tänka "men bit i hop bara". För det har jag gjort. Bitit i hop tills jag föll. Jag var en av de som tänkte så förut. Jag har lärt mig att tyvärr kan ingen bita i hop för länge. Kanske beror det på en kombination av det och att jag har svårt att visa mig svag. Jag kommer på mig själv att fortfarande svara "det är bra" , "allt går jätte bra", "jag kommer fixa det här snart". Och jag tror att de flesta i den här sitsen gör så. Det kanske är det som gör det hela så svårt för andra att tro på. Det som gör det så svårt för andra att förstå. Kanske beror det på mitt naiva sätt att tänka kring det här. Min första sjukskrivning var på ca 3 veckor. Och jag trodde att jag skulle vara bra på de 3 veckorna.  Jag trodde att det var den tid jag hade på mig. Jag tänkte, jag ska fan klara det. Fan så fel jag hade. Jag måste nog sänka garden för att faktiskt våga tänka utanför min egen ram för att ha chans att förstå mitt sätt att vara och alla delar kring mitt beteende som gjort att jag hamnat här. 

Var försiktiga och pressa er inte till väggen. Och jo det kommer hända dig med om du gör det. Det händer tyvärr alla som gör det. För mycket press från flera håll och långvarig stress har tyvärr bara en väg, till väggen. Så vänd i tid, det är ett helvete att vara här. Och orden "jag vet inte om jag kommer bli helt återställd" som man så ofta hör av andra som vart med om samma sak skrämmer skiten ur mig. Jag vill inte drass med dessa symtom om man skulle öka tempot lite, jag vill inte vara instängd i min egen kropp. Jag försöker vara posetiv och tro att jag kommer bli helt återställd. Däremot så vet jag innerst inne att för att bli det måste jag värdera om. Jag kommer inte kunna leva mitt liv som förut och bara bita i hop när något dyker upp. Jag hoppas att jag kan hitta en bra balans att leva efter så att jag inte mer ska behöva känna av det här men heller inte behöva känna mig instängd. 
Jag är så fruktansvärt less på det här. Jag måste verkligen hitta min väg snart så jag slipper falla tillbaka. Det är min drivkraft, för jag vill leva med full kapacitet. Helst i går. Men tyvärr du naiva jag. Det finns inga genvägar, du får fortsätta att testa dig fram. Ses! 





Nytt försök!



Efter mitt förra försök att färga håret, (Som du kan läsa om här) så hade jag lovat mig själv att bara lägga ned det där med att byta färg på mitt hår. Inget mer hemma trixande. Jag skulle helt enkelt bara köra på med min mörka färg. Det tog väll ca 1 och en halv månad innan jag bröt det löftet. I går när jag rotade igenom badrumsskåpet, så låg den där. En förpackning lila hårfärg. En tub som blivit över sen sist. Det började så klart klia i fingrarna. Och strax efter så står jag där å smetar in det i håret. Till min förvåning så fick ju håret faktiskt en nyans av lila. Dock mest i hårbotten och eventuellt panna. Haha! Man får vara glad för att den blev någon färg iallafall.. Haha skämt å sido.  Vi får väll se hur länge det är håller i sig innan jag köper en mörk hårfärg igen. Jag får nåt inse att jag nog aldrig kommer kunna låta bli att trixa med håret hur mycket jag än lovar mig själv. Ses! 








Falla i bitar - Myter och fördommar om utmattningssyndrom


"Har du sett dig i spegeln
slagit sönder din självbild
börja leta efter bitar och bilden går
upp från all skit man har ställt till
Med vad fan ska vi göra åt saken förutom att fortsätta gå
För de enda vi kan göra, börja ändra idag
sluta älta igår
Gått i tusen bitar, tusen gånger om gett
upp börja om
Men jag tror att det är dags att börja flyta
med och låta vindarna ha sin gång
För vinden kan vara magisk
Om man lyckas låta den va de och svaret
frågan blir självklar när vi inte frågar om svaren
Vi var tvungna att va där, såra folk och
blivit sårade själva
För jag tror att vi alla nån gång
måste falla isär för att våga förändras
Tro mig jag vet det är svårt men vi
lyckades få gamla sår att försvinna
Man får avgöra själv ta tag i sin skit eller
låta dom vinna
För jag har stått här förstenad så många
år har passerat
Dags att fira livet med frukost i sängenoch ja må det levaFör trots alla krossade bitar på marken vi tappade alltDe är dagsBörja koppla ihop dom och tillåta bitarnafalla på plats." - En bit av texten Johan Alander - Falla i bitar
Och på något sätt är det precis så här det käns. När doktorn säger att man är utbränd, drabbad av utmattningssymtom så är det som att hela ens självbild slås sönder. Allt det där man var finns inte längre. Den där som bara körde och klarade sig igenom allt finns inte mer, man är den utbrända. Man faller i tusen bitar och känner sån skam. Sina egna fördommar man har kring utbrändhet bara faller över en och vetskapen att så många fler nog går med samma tankar och fördommar som en själv haft. Man vill först inte ta i det. Man vill inte acceptera, förstå eller inse att man är sjuk.
Men jag tror också som han säger, att man lär falla i sär för att våga förändras. För i dag när jag lyckats ta mig upp för att jobba 75%. Jag ser att jag snart nog är tillbaka. Jag ser bakom mig den resa jag gjort. Jag minns min förvirring, mitt mående och mina tankar. Jag minns allt men står här i dag som faktiskt mycket starkare. Jag står här i dag som en bättre person, på många plan. Och jag tänker inte skämmas längre. För man lär fan ha ett panben av stål för att ta sig upp därifrån med. Våga möta sig själv på helt andra plan än vad man är van vid. Utbrändhet är så mycket mer än att "vara slut och trött och gå hemma i flera veckor". Det är så sjukt mycket mer. Jag själv haft fördommar och tänkte nu slå hål på dem en gång för alla. 

Utbrända är lata personer: FALSKT! Utbrända hade inte blivit utbrända om de hade suttit på egenskaper som lata. 

Utbränd är att vara trött och slut: FALSKT! Det är så mycket mer symptom du lär uppfylla för att få diagnosen. Alla kan vara trött och slut i bland. Men utmattning ligger denna trötthet på en helt annan nivå. Du är så slut så det känns som du har hög feber. Din kropp känns nästan som i ett apatiskt tillstånd. Det finns liksom inget kvar av dig. Du kan gråta av trötthet. Sova men aldrig vakna piggare. Du har noll koncentration och kan kanske varken läsa eller se på tv. För du hänger inte med. Din hjärna hänger inte med. Du årkar inte.  Du har fysiska symtom som huvudvärk, ont i hela din kropp, du är yr, du är illamående. M.m du går alltså inte där hemma och bara latar dig, du är hemma för att du faktiskt är sjuk! Sjuk på riktigt!  

Det är skönt att bara få gå hemma så länge: FALSKT! Det är skönt med semester men det är inte skönt att gå hemma som utbränd. Som att gå hemma med hög feber, en feber som du varken vill ta på eller acceptera. En feber du inte vet hur du ska bli frisk i från. Att bara sova, sova och sova men aldrig bli frisk. Aldrig bli pigg och aldrig få tillbaka styrkan och årken i kroppen. Det, det är varken kul eller skönt. Gå hemma och knappt årka röra dig.  Det enda man vill är att bli sig själv och kunna återgå till sitt normala liv. Och som grädde på moset så krossas hela din självbild och du lär bygga upp en ny version av dig själv. Förvirrigen är total. Skönt och kul? - Nej! 

Jag är i dag uppe på att jobba 75%. Och jag är så jävla stolt och glad.  Nästa steg är 100.  Jag har fått forma om mitt liv och jag har fått lägga ett nytt livspussel.  Men i dag är det faktiskt bättre än någonsin. Alla delar får sin tid och den tiden med bättre kvalitet. Min son, min sambo, jag och arbetet. Jag kan väll inte säga att jag är helt hundra än då jag inte känner att jag presterar med samma tempo jag en gång haft. Fast är det ett tempo som man verkligen bör uppnå och kan uppnå för att behålla hälsan? Jag vet inte och den saken lär jag nog suga på ett tag till och testa mig fram. Men jag är stolt över där jag är i dag. Jag har börjat byta ut mina vilopauser mot motion även om det betyder tidig kväll senare så är jag ändå stolt över att ha kunnat göra det nu. Att känna att det är möjligt att ta sig  ut att motionera. Jag är stolt över att jag klarar av det. För ett par månader sen stod jag nollstäld och kunde inte förstå hur jag skulle kunna årka röra mig igen. Motion är bra och jag tror att det sakta men säkert kan hjälpa mig. Och ska jag klara nästa steg så lär jag nog få tillbaka lite av de muskler jag förlorat efter de månader som passerat. Nu är det bara att blicka framåt mot ett faktiskt starkare jag! Kämpa på! Ses! 

















Redo för årets första grillning!


Redo för årets första grillning hos mamma och pappa. Känns som ett bra avslut på denna helg. Vincent fick följa med mormor och morfar till Orsa för att mysa och hitta på massa skoj i husvagnen. Så min helg fick bestå av återhämtning, vila och motion. Att få avsluta denna helg med sol, grillning och alla samlade igen känns som ett perfekt sätt att sätta punkt för denna helg. Jag är redo att ta tag i nästa vecka. Ses! 


höns mamma delux


Att vakna 8:30 tillhör inte det vanliga.  Att vakna 8:30 Och känna att nu är det dags att gå upp kan jag nog räkna på en hand. Jag har aldrig vart en morgon människa.  Kanske beror det på att min farbror bus inte är hemma i helgen. Jag är nog en liten höns mamma. Men jag är ju så van att han kommer och väcker mig. Jag är så van att han alltid är där runt i kring. Jag är så van att alltid kunna se om allt är bra med honom. Har för mig att det var så här sist han var borta också. Så ja, lite höns mamma är man nog. Kanske beror det på en blandning mellan det och den inre oron att gå upp på 75% nästa vecka. Som alltid är varje steg ångestfyllt. Jag vill klara det. Så jäkla rädd för att må sämre. Kanske är det denna ångest kroppen reagerat på senaste dagarna då huvudvärken är tillbaka konstant, lika så den här morgonen. Där kroppen känns så tung att jag knappt årkat röra mig. Som om jag skulle ha haft hög feber. Och jag gång på gång svajar till av yrsel. Jag försöker intala mig och tror att det här beror på en reaktion av oron och ångesten jag känner inför nästa steg. Jag vet ju hur det kännts inför de andra stegen. Jag får lyssna på signalerna och bromsa mig själv. För att klara steget. Förstå att jag får gå tillbaka lite, må lite sämre ett tag för att se det vända igen och bli bättre. Jag vill bara bli bra. 

Jag ska ta vara på den här dagen på bästa sätt. I dag kommer jag ha egentid då farbror bus är i Stockholm hos sin pappa och karln min ska till Leksand för att fira Leksands vinsten i går. Hockey tokig som han är. Jag får gå runt och greja i min egen tackt, tystnad och tankar med något jag tycker är kul. Det kan behövas. Ses! 









Clean eating - Utmattningssyndrom - Återhämtning



Utmattningssyndrom - När man prioriterat bort sig själv för länge. När det enda man prioriterat är måsten utan en tanke på vad man själv egentligen behöver och vill. När man kört på utan återhämtning.

Återhämtning - Sömn, att göra saker man (vanligtvis) tycker är kul, motionsform man gillar, kost, träffa familj och vänner. Gör saker som du blir glad av, alltså ger energi inte tar. 
Varningssignaler innan och efter man möter väggen är bland annat -  lätt irreterade, nedstämd, svårt med nedvarvning, sömnrubbningar (Kan sova hur mycket som helst eller orolig sömn med svårt att somna) huvudvärk ofta, illamående, yrsel, dåligt minne, koncentrationssvårigheter, fysisk och psykisk trötthet. 

När du känner att det är på väg åt fel håll, prioritera om. Ett städat hem kanske inte var så viktigt längre utan något du vill göra är viktigare. Vad är viktigast? - Du eller det där måstet? Kan det vänta? Skriv ned sånt du vill och ska göra. Gör en sak i taget och släpp det andra så länge. 

Idag tog jag mig tiden för att göra det där jag tycker är kul. Vincent hade en kompis här och de lekte på så bra. Jag kände att det fanns lite energi till att faktiskt påbörja något. Och vet ni va, den energin växte. En lugn stund för mig själv i köket för att baka bars till veckan som kommer! Tacksam för att det går framåt så pass bra nu. Ska verkligen ta vara på det här och göra det så bra som möjligt för bästa resultat. Ta vara och hand om er själva, och tänk om när det börjar gå åt fel håll! Ses! 




Mor och son dag!



Mor och son dag. Karln är i väg med lite kompisar för tv-spel och hockey. Jag och min farbror bus passar på att ha mor och son tid. Dagen startades upp för farbror bus med att få gå på födelsedags kalas för en kompis. Efter det blev det fruktsallad och godis på balkongen i solen, film mys, favvomiddagen tacos och rundar av dagen med bokmys innan det var dags för farbror bus att sova. Jag själv ska runda av dagen med egentid, skrubb och ansiktsbehandlingar. Härlig dag och så sjukt mysigt! Behövligt! Ses! 



Bortskämd!

Ibland känner man sig ju lite bortskämd. Få komma hem, bara få slå sig ned medan karln grejar i köket. Och sen får hela familjen bli serverad. Halvinbakad taco pizza. Och den var helt sjukt god och väldigt fin att se på dessutom! Så duktig karln min är! Det är sånt här, det där lilla extra, det där lugnet som lägger sig, att tillåta sig känna så och tillåta sig bli bortskämd. Det är då man uppskattar det som mest. Är det nått jag har lärt mig att uppskatta och förstå vikten av är just sånna här tillfällen. Tillfällen då jag bara får vara. Tillfällen där familjen bara få njuta tryggt, stillsamt här och nu. Just det är så jäkla värdefullt! Kärlek! Ses! 


Att bejaka sin Ursula



Jag har gått i tankarna att våga möta även de sidor hos sig själv man inte vill se. Att våga bejaka sidor hos sig själv som inte är de bästa sidorna. 
I går när jag berättade om mitt misslyckade hårfärgnings försök utryckte jag mig "Varför bli en Ariel när man kan bli en Ursula" Av en slump så fick jag en komentar som beskrev så otroligt bra det jag gått och funderat på "Det bor en Ursula i hos alla. Vi måste bejaka den delen lika mycket som den goda Ariel. Inte förrens vi gör det kan vi finna harmoni." Jag är verkligen redo att möta min ursula. Se henne, lära mig om henne och ta bort det som är en onödig del av henne och lära mig behärska resten. Finna min balans, en balans jag kan vara stolt över. En balans som jag trivs med och själv kan acceptera. Jag har länge funderat kring detta men nog inte vart riktigt redo för att möta henne, inte riktigt vetat hur jag ska möta henne. Men jag är redo nu och jag har redan börjat ta de första stegen. Den dagen jag kraschade stod jag förvirrad, såg inte hur det kunnat gå som det gick. Jag var i ett förlamande tillstånd där jag inte viste varken ut eller in. Det hela har blivit till att utvecklas till en rejäl utrensning i mitt inre. Där trasiga delar har lagats, där saker som legat och grott i mig fått sluta skava och plockats bort, där jag fått insikt om mig själv, förståelse och mer självrespekt. Bejaka bra sidor hos mig och börjat lära mig balansera upp de. Men för att känna mig helt tillfreds och nöjd lär jag även bejaka de där sidor jag aldrig kännt mig riktigt nöjd över. De där sidorna hos mig som inte tillhör de bra, de sidor hos mig som jag vet att jag har men aldrig vågat dra upp till ytan, se och göra nått åt. Jag vill bli hel på riktigt. Komma framåt i min personliga utveckling. Lägga det förflutna bakom mig, leva nöjt i nuet och se ljust på framtiden. Jag vill ha harmonin. Jag måste passa på att hylla min bästa vän, sambo och pojkvän. En kille värd att hyllas. Som själv gjort sådant enormt jobb med sig själv. Som kan se mig, acceptera mig och bemöta mig med sådan kärlek och respekt. Som aldrig låter sig köras över men som heller aldrig klandrar eller nedvärderar mig för den jag är eller den jag visat upp. Som alltid bemöter mig med acceptans och värme. Som alltid finns där när jag behöver honom och en trygg punkt att luta sig mot när jag behöver stöd. Som alltid har något klokt råd eller tips att ge när jag frågar eller kört fast i mina egna tankebanor. Han inspirerar mig, jag vill också alltid kunna bemöta honom och människor i min omgivning med samma acceptans, värme och stabilitet. Vilken karl! Och villket jobb han gjort! Jag känner mig trygg med att möta min ursula med han bredvid mig. Kärlek! Jag vågar och jag klarar det. Ses! 







Sjögräs drottning!

 Dagen då jag får lägga drömmen om ett riktigt unicorn hår på hyllan och inse att det närmaste jag kom var avdankad drottning av visset sjögräs. Den bittra färgen gör sig dock inte rättvis på bilden. Men det gör visserligen inte mitt riktiga bittra ansiktsuttryck heller. Men varför bli en Ariel när man kan bli en Ursula? Haha 28 år och flera gånger testat olika nyanser och hårfärger, blonderingar m.m och ändå är resultatet svart.  Jag får helt enkelt gå tillbaka till min naturliga hårfärg och inse att jag alltid kommer vara brunett eller ja.. sjögräsdrottning. Jag väljer att lägga dessa 8timmar bakom mig och återgå till mitt vanliga mörka jag. Haha Men som sagt, vad är en bal på slottet? Ses! 



Hemmaspa!

I går kom Farbror bus med ett strålande förslag. Hemmaspa! Som min kloka lilla farbror uttryckte sig "jag tycker vi ska varva ner lite så att vi inte känner oss stressade". Klok liten kille som redan förstår att det är viktigt med nedvarvning. Det blev ansiktsmasker av Avokado, gurkor på ögonen, grönsaks snacks, avslappningsmusik, oljebad och avslappningsövningar som farbror bus själv vela hålla i. "Spänn hela kroppen, varrenda muskel och slaaaapnaaa aaav" spänn! Slappna av! Spänn! Slappna av!  Tempot var dock ganska högt och liknande nog mest ett militärläger tillslut.  Vi får nog öva på det där. Haha!

Andreas tackade först nej till målande naglar tills Vincent så "men Andreas, vi har ju spa. Du kan väll göra det för min skull" Det var bara för Andreas att resa sig och gå vidare till manikyr avdelningen. Haha Lyckad kväll med mycket skratt och mys med familjen. Ses!  



A glass of water longing for the ocean

release me - oh laura
"Please don't hold me down
I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free 
but you keep stopping me" 

Det är precis så det känns just nu. Bli stoppad, hållen nere och kontrollerad. När jag börjat känna en vilja och önskan igen men gång på gång blir nekad. Så fort jag känner att jag vill nått, slår kroppen på alla varningslampor. Jag blir sittandes kvar med en önskan om att en dag kanske också få "göra det där". En känsla av att inte få vara fri. Instängd. Samtidigt som det kan tynga mig försöker jag ändå glädjas åt att jag gått in i en ny fas. En ny fas där jag ska lära om. Lyckas stänga av dessa falsklarm som ständigt tjuter. 
Glädjas åt att ha tagit mig framåt.
Det är med skräckblandad förtjusning jag berättar att jag på måndag går upp på 50%. Rädsla för att behöva erkänna att jag inte klarar av det än. Rädsla för att behöva backa. Rädlsla över att må allt sämre. Lycka över att jag förmodligen tagit ett lyckat steg framåt. Lycka över att jag mår bättre. Lycka över att behandlingen ger resultat. Lycka över att komma tillbaka mer. 
Även om jag tvingats uppleva alla sidor av utmattning så kan jag samtidigt känna en tacksamhet nu när jag börjar förstå vilka resultat det nog kan ge mig. Både nu och i framtid. En glädje över att ha fått tillbaka en tro på sjukvården. Engagerade läkare och psykologer som konstant ger feedback, tips, försiktiga utställningar och påminelser.  Som direkt puttar in mig i rätt spår när jag börjar avika från mitt eget bästa. Tips, tricks och stöttning. Som verkligen gräver i hela mig. Varenda del i mitt liv för att verkligen hitta alla orsaker till varför det blivit som det blivit. Varenda del, varrenda orsak. Ser till att jag ska hitta min balans i livet. Att jag som människa ska bli stabilare, starkare och gladare. Ser till att jag får hjälp med att ta itu med saker som inte borde finnas där. Min medvetenhet kring detta börjar verkligen komma. "Jag löser det" ett standard svar jag alltid haft. Härdan efter kommer jag bara använda det när priser jag får betala är rimligt. Som min läkare slog mig lite på fingrarna med i går "- Egoism är inte alltid något negativt. Utan lite egoism kommer faktiskt gynna såväl din familj, dina arbetsgivare och dig själv." Och när jag tänker efter så har jag ju egentligen redan blivit bevisad att det är sant. Ses! 







utmattningssyndrom - Vägen tillbaka

Utmattningssyndrom och vägen tillbaka. En lång krokig väg med många berg och dalar. Men efter att ha tagit sig upp från det absolut djupaste, tagit sig upp från de absolut värsta så är det lite som att man blivit småbarns förälder igen. Barnet det är jag. Man måste bryta lite från gammla rutiner. Bryta med gammla vanor och anpassa sig till någon ny. Mitt nya jag, mitt nya jag som skapas för att hålla. Jag har inte ett barn som skriker när den behöver något, men jag har fortfarande symptom som kommer och går. Symtom som klump i halsen, känsla av att behöva kräkas, en fruktansvärd huvudvärk, värk i kroppen, trötthet och panikattacker. Symtom som jag i dag förstår är jag som ber om nått annat. Varnar mig och påminner mig om att jag är under utveckling, att jag måste ta hand om mig. Att jag än en gång måste pränta in i huvudet att jag måste leva annorlunda. Bättre. Jag gör det och "min bebis slutar skrika". "Min bebis" kommer en dag ha vuxit till sig och klara sig själv. Klara av att leva utan att skrika för att få som den vill.  För att ändå klappa mig själv på axeln lite, så lär jag ändå säga att jag är en bra mamma. Jag har gjort ett fantastiskt jobb och klarat av att ta hand om ett barn och uppfostrat honom till nått bra. Jag har tagit hand om honom med kärlek, omsorg och gett honom det han behöver. Nog ska jag väll klara av att ta hand om mig, utvecklas och uppfostra mig själv till nått hållbart och bra också. Tid. Det måste bara få ta tid. Ses! 




- Jag? Surtant? Kan jag väll aldrig tro.

Känner mig väldigt kluven kring om jag är den bra grannen som tänker på mina grannars trevnad att bo i sitt hem och tänker på min egen ljudnivå. Alternativ 2 om jag är den sura grannen som har otroligt lätt för att störa sig på sina grannar. Och så sist men inte minst alternativ 3 huset är otroligt lyhört och alla stör sig på alla. 

Min förra granne hade högljudda fester och blev inte speciellt långvarig i huset. Men skyll nu inte på surtanten mig. Det var inte mitt fel. Men glad var jag för det när hon flyttade ut och jag kunde återgå till tystnad. Tills i dag. Min nya granne som bor ovanför mig är en liten kille vad jag tycktes skymta idag vid inflytt. Jag tänkte att han kan ju inte föra allt för mycket oväs. Men ack så fel man kan ha. Och så fördomsfull jag vart. 9h har han bott här och jag har aldrig hört någon gå så tungt eller om han har väldigt hårda hälar. Det får jag nog heller aldrig veta exakt. Oavsett så kvarstår problemet. Nu när klockan tickar iväg så tänkte jag att det nog inte behöver springas runt allt för mycket där uppe och han nog skulle slå sig ned, ta det lugnt ett tag. Jag hade delvis rätt. Vattnet börjar skvalar, ett bad skulle fyllas upp. Jag misstänker att mina tidigare grannar inte var så förtjusta i att bada något jag i dag känner tacksamhet över. Jag hör riktigt hur han sjunker ner i badet. Ni alla har nog någon gång hört det där gnisslande ljudet som kan uppstå i ett badkar. Jag vet inte om det är hans hälar ännu en gång som dras mot botten eller om det är hans skinkor. Jag väljer nog att helst inte tänka allt för mycke på det då ljudet nog skulle bli bra mycket obehagligare än vad det redan är. Ljudkänslig, ja kanske. Surtant, förmodligen. Irriterande granne eller bara förbannad lyhört hus. Ja, den karamellen får jag nog suga på en stund till. När jag hör mina tankar igen förstås. För det är ypperligt att även prata högt ur badet med den vän som han har hos sig. Ses!





Att se livet med lite ironi.

I bland behöver man bara få skratta åt saker som har vart svårt i livet. Se saker från ett annat håll och med ironi. Livet har länge utmanat mig med diverse olika bekymmer med start i tidiga tonåren. Kort och gott, jag blev sjuk och förblev det i många år. När man väl krigat sig frisk så känns det lite som att livet såg till att problemen avlöste varrandra det ena värre än det andra. Och jag blir förvånad vilken fantasi livet har, för det ena har inte vart likt det andra. För att citera Eminem - go to sleep

"Now go to sleep, bitch! 
Die, motherfucker, die!
Ugh, time's up, bitch, close your eyes!
Go to sleep, bitch! Why are you still alive?
How many times I gotta say, close your eyes!"

Jag har känslan av att det är livet som sjunger till mig. Men, jag är otroligt seglivad och tar mig igenom det livet serverar mig. Haha Ta nu det med en nypa salt. Många blir ofta att höja på ögonbrynen lite med förvånad blick när man berättar. Men mitt trick är väll just ett jävlar anamma, envishet blandat med ironi och humor. 

Jag har nu jobbat på 25% i 3 veckor, och det verkar faktiskt funka. Jag ser hur det utvecklar sig till det bättre och jag börjar se hur jag börjar bli mig själv igen. Jag börjar se ett ljus. Kanske sätter livet lite punkt för problemen nu, iallafall i de större graden. Kanske var det dags att bara få läka och bli stark igen. Hel. Jag kunde omöjligt se hur jag skulle kunna komma på banan i gen den där dagen jag brakade in i väggen. I dag ser jag, det går. Och jag kommer fixa det hela vägen ut. Ännu en gång kommer jag resa mig. Nu sätter jag punkt för allt som vart och ser framåt. Det som har vart har vart, men ligger inte längre i ett tungt bagage utan som en erfarenhet och lär dom. Istället för att stå trött på darriga ben kan jag stå stark och vara lugn med det som är. Jag känner mig trygg inför framtiden. Den här gången känns annorlunda än tidigare. Det känns som en klar vändningen, på riktigt denna gång. Jag står stabilt där jag är starkare än någonsin, och ändå är jag inte klar med denna resa än. Livet vänder här och nu till det bättre. Ta hand om dig, fall och stå stark. Ses! 









RSS 2.0