Firma fest och morsdag!


Firma fest i går med mycket skratt, dans och god mat. Super kul att bara komma ut bland vänner och bara vara, snacka och umgås. Däremot valde jag att vara nykter. Mycket pga av hälsan. Jag tror snarare att det hade sänkt mina chanser inför nästa vecka, och det är inget jag vill riskera.  Och det beslutet är jag glad för, och jag tror att det är ett beslut jag kommer att ta allt fler gånger.  Istället för att bli dålig och utömd på energi så har det istället laddat. Känns bra! Mina pojkar var hemma, hade köpt rullskridskor och åkt på gården. Vincent hade satt det direkt! Så duktig! Hade haft riktig grabbkväll med hamburgare, godis och Tv-spel. Mys killar!  
Nu fortsätter firandet med morsdag. Blev väckt av en ivrig farbror bus. Som klätt på sig så fint, med en kopp kaffe och  med ett packet där han valt innehållet helt själv. Ett halsband med hela familjens första bokstäver. Andreas, Vincent, Brorsan (hunden) och Mamma. Fina älskade kille! En liten kille med ett hjärta av guld! Ses! 




Ta hjälp!

En vecka har gått sen jag började på 100%. Det här gått bra. Bättre än förväntat. Kanske har det berott på att jag faktiskt prioriterat sömnen så pass hårt.  Och min läggningstid har vart vid kl 19-20 varje kväll. Även så så i går, fredag kväll. Men ja det har tydligen vart nödvändigt. Att tröttheten är där är helt förståeligt, men att slippa känslan av feber, huvudvärk och illamående m.m är så jäkla skönt. Efter veckan som gått så känner jag mig så sjukt stolt. Att JAG klarade det! Jag har klarat av att jobba fulldagar och utan att totalt krascha när jag kom hem. Även om jag kanske inte ska greppa vinstflaggan än så känner jag ändå att jag kan börja gå över till näst kapitel. Jag är tillbaka och nu börjar fokus på att istället leva hållbart. Att hitta en vardag som är hållbar. Ett sätt att leva på som inte kommer tära på en. 
Efter tiden som gått så har jag lärt mig så mycket. Men jag har framför allt lärt mig att uppskatta kroppen på ett annat sätt. Tacksamheten att ha en fungerande kropp. Att dom där dagarna när kroppen inte sätter sig i strejk och man får leva utan den utmattande känslan. Leva utan känslan av att benen inte bär en längre. Leva utan smärtan som satt sig lite var stanns. De dagarna är så sjukt uppskattade och inget jag längre tar förgivet. Det är dagar jag tänker se och inte leva förbi bara så där. Jag är så jäkla tacksam för den hjälp jag fått. Tveka inte att söka hjälp, vänta för guds skull inte på stunden där det inte finns nått annat val än att söka hjälp. Det finns hjälp att få, tidigare än så. Ta den! Ses! 





Plantering!



Började för ett ögonblick tro att jag nog hade gröna fingrar trotts allt.  Men insåg ganska fort att jag inte hade en aning om vad jag pysslade med så fort jag satte mig ned för att börja plantera. Efter flertal råd, googlande m.m insåg jag att det var ju rena djungeln för att sätta ner ett par frön.  Eller så är det bara jag som är talanglös på ämnet. Men efter på påtryckningarna om att växter och plantera ska vara så avslappnande så väljer jag ändå att ge det en chans. För än så länge är det ju kul iallafall. 
Efter att vart hemma ett par dagar då utmattningen gjort sig påminnd  så känner jag mig på banan igen nu. I dag har det faktiskt kännts bra. Då mycket i min behandling har handlat om att hitta ett fokus på mig själv. Att hitta tillbaka till eller hitta nya saker som jag ska göra som ska ge mig energi, så har jag förbrilt försökt hitta just det. Hitta nått som kan ge mig min stund för mig. Som kan ge mig energi och mer inspiration. Då jag själv aldrig lyckats hålla några som helst plantor vid liv är det aldrig något jag laggt något större fokus på. Men då en nära vän som har ett brinnande intresse för just det här har försökt inspirera mig i ämnet så lär jag väll ändå ge det ett försök. Önska mig lycka till! Ses! 





Långvarig stress - En väg.

Så sjukt jäkla svår balansgång det här. Utmattningssyndrom, fan vad jag är less på dig. Efter ett par dagar av konstant huvudvärk, en känsla av hög feber, illamående, trötthet, ont i framför allt ben och fötter. Sen i går kom även öronen. En trötthet i öronen som inte går att beskriva. Att man inte årkar lyssna och att ljudet gör ont i öronen. Det är den där smärtan i öronen som är värst. Och jag viste att skulle den där känslan i öronen eskalera skulle jag behöva backa istället för att få fortsätta upp och börja jobba 100% inom en och en halv vecka. Jag blev mer eller mindre sängliggandes i går efter jobbet. I dag är jag hemma. Det konstiga är att det var svårt att ringa det där samtalet, att erkänna att "jag klarar inte av att jobba i morgon". Att sjukskriva sig när varken tempen visar feber eller spy av magsjuka. Men samtidigt är det gånger som den här jag faktiskt förstår att jag är sjuk. Att det finns andra sjukdomar än feber och magsjuka. Kanske beror det på människor okunskap kring detta som gör det så svårt att ta upp telefonen och ringa. Den sista jag vill vara är att vara den där i offerkofta. Jag vill inte att folk ska tänka "men bit i hop bara". För det har jag gjort. Bitit i hop tills jag föll. Jag var en av de som tänkte så förut. Jag har lärt mig att tyvärr kan ingen bita i hop för länge. Kanske beror det på en kombination av det och att jag har svårt att visa mig svag. Jag kommer på mig själv att fortfarande svara "det är bra" , "allt går jätte bra", "jag kommer fixa det här snart". Och jag tror att de flesta i den här sitsen gör så. Det kanske är det som gör det hela så svårt för andra att tro på. Det som gör det så svårt för andra att förstå. Kanske beror det på mitt naiva sätt att tänka kring det här. Min första sjukskrivning var på ca 3 veckor. Och jag trodde att jag skulle vara bra på de 3 veckorna.  Jag trodde att det var den tid jag hade på mig. Jag tänkte, jag ska fan klara det. Fan så fel jag hade. Jag måste nog sänka garden för att faktiskt våga tänka utanför min egen ram för att ha chans att förstå mitt sätt att vara och alla delar kring mitt beteende som gjort att jag hamnat här. 

Var försiktiga och pressa er inte till väggen. Och jo det kommer hända dig med om du gör det. Det händer tyvärr alla som gör det. För mycket press från flera håll och långvarig stress har tyvärr bara en väg, till väggen. Så vänd i tid, det är ett helvete att vara här. Och orden "jag vet inte om jag kommer bli helt återställd" som man så ofta hör av andra som vart med om samma sak skrämmer skiten ur mig. Jag vill inte drass med dessa symtom om man skulle öka tempot lite, jag vill inte vara instängd i min egen kropp. Jag försöker vara posetiv och tro att jag kommer bli helt återställd. Däremot så vet jag innerst inne att för att bli det måste jag värdera om. Jag kommer inte kunna leva mitt liv som förut och bara bita i hop när något dyker upp. Jag hoppas att jag kan hitta en bra balans att leva efter så att jag inte mer ska behöva känna av det här men heller inte behöva känna mig instängd. 
Jag är så fruktansvärt less på det här. Jag måste verkligen hitta min väg snart så jag slipper falla tillbaka. Det är min drivkraft, för jag vill leva med full kapacitet. Helst i går. Men tyvärr du naiva jag. Det finns inga genvägar, du får fortsätta att testa dig fram. Ses! 





Nytt försök!



Efter mitt förra försök att färga håret, (Som du kan läsa om här) så hade jag lovat mig själv att bara lägga ned det där med att byta färg på mitt hår. Inget mer hemma trixande. Jag skulle helt enkelt bara köra på med min mörka färg. Det tog väll ca 1 och en halv månad innan jag bröt det löftet. I går när jag rotade igenom badrumsskåpet, så låg den där. En förpackning lila hårfärg. En tub som blivit över sen sist. Det började så klart klia i fingrarna. Och strax efter så står jag där å smetar in det i håret. Till min förvåning så fick ju håret faktiskt en nyans av lila. Dock mest i hårbotten och eventuellt panna. Haha! Man får vara glad för att den blev någon färg iallafall.. Haha skämt å sido.  Vi får väll se hur länge det är håller i sig innan jag köper en mörk hårfärg igen. Jag får nåt inse att jag nog aldrig kommer kunna låta bli att trixa med håret hur mycket jag än lovar mig själv. Ses! 








RSS 2.0