Falla i bitar - Myter och fördommar om utmattningssyndrom


"Har du sett dig i spegeln
slagit sönder din självbild
börja leta efter bitar och bilden går
upp från all skit man har ställt till
Med vad fan ska vi göra åt saken förutom att fortsätta gå
För de enda vi kan göra, börja ändra idag
sluta älta igår
Gått i tusen bitar, tusen gånger om gett
upp börja om
Men jag tror att det är dags att börja flyta
med och låta vindarna ha sin gång
För vinden kan vara magisk
Om man lyckas låta den va de och svaret
frågan blir självklar när vi inte frågar om svaren
Vi var tvungna att va där, såra folk och
blivit sårade själva
För jag tror att vi alla nån gång
måste falla isär för att våga förändras
Tro mig jag vet det är svårt men vi
lyckades få gamla sår att försvinna
Man får avgöra själv ta tag i sin skit eller
låta dom vinna
För jag har stått här förstenad så många
år har passerat
Dags att fira livet med frukost i sängenoch ja må det levaFör trots alla krossade bitar på marken vi tappade alltDe är dagsBörja koppla ihop dom och tillåta bitarnafalla på plats." - En bit av texten Johan Alander - Falla i bitar
Och på något sätt är det precis så här det käns. När doktorn säger att man är utbränd, drabbad av utmattningssymtom så är det som att hela ens självbild slås sönder. Allt det där man var finns inte längre. Den där som bara körde och klarade sig igenom allt finns inte mer, man är den utbrända. Man faller i tusen bitar och känner sån skam. Sina egna fördommar man har kring utbrändhet bara faller över en och vetskapen att så många fler nog går med samma tankar och fördommar som en själv haft. Man vill först inte ta i det. Man vill inte acceptera, förstå eller inse att man är sjuk.
Men jag tror också som han säger, att man lär falla i sär för att våga förändras. För i dag när jag lyckats ta mig upp för att jobba 75%. Jag ser att jag snart nog är tillbaka. Jag ser bakom mig den resa jag gjort. Jag minns min förvirring, mitt mående och mina tankar. Jag minns allt men står här i dag som faktiskt mycket starkare. Jag står här i dag som en bättre person, på många plan. Och jag tänker inte skämmas längre. För man lär fan ha ett panben av stål för att ta sig upp därifrån med. Våga möta sig själv på helt andra plan än vad man är van vid. Utbrändhet är så mycket mer än att "vara slut och trött och gå hemma i flera veckor". Det är så sjukt mycket mer. Jag själv haft fördommar och tänkte nu slå hål på dem en gång för alla. 

Utbrända är lata personer: FALSKT! Utbrända hade inte blivit utbrända om de hade suttit på egenskaper som lata. 

Utbränd är att vara trött och slut: FALSKT! Det är så mycket mer symptom du lär uppfylla för att få diagnosen. Alla kan vara trött och slut i bland. Men utmattning ligger denna trötthet på en helt annan nivå. Du är så slut så det känns som du har hög feber. Din kropp känns nästan som i ett apatiskt tillstånd. Det finns liksom inget kvar av dig. Du kan gråta av trötthet. Sova men aldrig vakna piggare. Du har noll koncentration och kan kanske varken läsa eller se på tv. För du hänger inte med. Din hjärna hänger inte med. Du årkar inte.  Du har fysiska symtom som huvudvärk, ont i hela din kropp, du är yr, du är illamående. M.m du går alltså inte där hemma och bara latar dig, du är hemma för att du faktiskt är sjuk! Sjuk på riktigt!  

Det är skönt att bara få gå hemma så länge: FALSKT! Det är skönt med semester men det är inte skönt att gå hemma som utbränd. Som att gå hemma med hög feber, en feber som du varken vill ta på eller acceptera. En feber du inte vet hur du ska bli frisk i från. Att bara sova, sova och sova men aldrig bli frisk. Aldrig bli pigg och aldrig få tillbaka styrkan och årken i kroppen. Det, det är varken kul eller skönt. Gå hemma och knappt årka röra dig.  Det enda man vill är att bli sig själv och kunna återgå till sitt normala liv. Och som grädde på moset så krossas hela din självbild och du lär bygga upp en ny version av dig själv. Förvirrigen är total. Skönt och kul? - Nej! 

Jag är i dag uppe på att jobba 75%. Och jag är så jävla stolt och glad.  Nästa steg är 100.  Jag har fått forma om mitt liv och jag har fått lägga ett nytt livspussel.  Men i dag är det faktiskt bättre än någonsin. Alla delar får sin tid och den tiden med bättre kvalitet. Min son, min sambo, jag och arbetet. Jag kan väll inte säga att jag är helt hundra än då jag inte känner att jag presterar med samma tempo jag en gång haft. Fast är det ett tempo som man verkligen bör uppnå och kan uppnå för att behålla hälsan? Jag vet inte och den saken lär jag nog suga på ett tag till och testa mig fram. Men jag är stolt över där jag är i dag. Jag har börjat byta ut mina vilopauser mot motion även om det betyder tidig kväll senare så är jag ändå stolt över att ha kunnat göra det nu. Att känna att det är möjligt att ta sig  ut att motionera. Jag är stolt över att jag klarar av det. För ett par månader sen stod jag nollstäld och kunde inte förstå hur jag skulle kunna årka röra mig igen. Motion är bra och jag tror att det sakta men säkert kan hjälpa mig. Och ska jag klara nästa steg så lär jag nog få tillbaka lite av de muskler jag förlorat efter de månader som passerat. Nu är det bara att blicka framåt mot ett faktiskt starkare jag! Kämpa på! Ses! 

















Redo för årets första grillning!


Redo för årets första grillning hos mamma och pappa. Känns som ett bra avslut på denna helg. Vincent fick följa med mormor och morfar till Orsa för att mysa och hitta på massa skoj i husvagnen. Så min helg fick bestå av återhämtning, vila och motion. Att få avsluta denna helg med sol, grillning och alla samlade igen känns som ett perfekt sätt att sätta punkt för denna helg. Jag är redo att ta tag i nästa vecka. Ses! 


höns mamma delux


Att vakna 8:30 tillhör inte det vanliga.  Att vakna 8:30 Och känna att nu är det dags att gå upp kan jag nog räkna på en hand. Jag har aldrig vart en morgon människa.  Kanske beror det på att min farbror bus inte är hemma i helgen. Jag är nog en liten höns mamma. Men jag är ju så van att han kommer och väcker mig. Jag är så van att han alltid är där runt i kring. Jag är så van att alltid kunna se om allt är bra med honom. Har för mig att det var så här sist han var borta också. Så ja, lite höns mamma är man nog. Kanske beror det på en blandning mellan det och den inre oron att gå upp på 75% nästa vecka. Som alltid är varje steg ångestfyllt. Jag vill klara det. Så jäkla rädd för att må sämre. Kanske är det denna ångest kroppen reagerat på senaste dagarna då huvudvärken är tillbaka konstant, lika så den här morgonen. Där kroppen känns så tung att jag knappt årkat röra mig. Som om jag skulle ha haft hög feber. Och jag gång på gång svajar till av yrsel. Jag försöker intala mig och tror att det här beror på en reaktion av oron och ångesten jag känner inför nästa steg. Jag vet ju hur det kännts inför de andra stegen. Jag får lyssna på signalerna och bromsa mig själv. För att klara steget. Förstå att jag får gå tillbaka lite, må lite sämre ett tag för att se det vända igen och bli bättre. Jag vill bara bli bra. 

Jag ska ta vara på den här dagen på bästa sätt. I dag kommer jag ha egentid då farbror bus är i Stockholm hos sin pappa och karln min ska till Leksand för att fira Leksands vinsten i går. Hockey tokig som han är. Jag får gå runt och greja i min egen tackt, tystnad och tankar med något jag tycker är kul. Det kan behövas. Ses! 









RSS 2.0