Utmattningssyndrom och reflektion

Man får ständigt bevis på att barn gör som vuxna gör inte bara som vi säger. Bevis på hur mycket de faktiskt snappar upp i vardagen. Att de konstant hör och lär. Och inte enbart de där stunderna man sitter ner och "pratar och förklarar". De lär varje sekund. Och varje gång det här händer så får man bara mer inspiration till att vara den bästa förebilden för mitt barn.
Jag är ju som sagt för tillfället sjukskriven för utmattningssyndrom. Och i går fick jag ett samtal från skolan. Det var bara att hoppa i skorna och hämta en sjuk kille. Väl hemma berättade min smarta lilla kille att han haft ont i magen på samlingen. Han hade setat och funderat över om det var för att han var stressad. Han hade testat att slappna av i magen för att se om det onda försvann. När han kom på att det onda inte försvunnit så kom han på att han inte alls var stressad. Det berodde på nått annat. Och mycke riktigt, han var sjuk på ett annat sätt. Jag kan inte låta bli att skratta lite för mig själv. För det är ju otroligt gulligt. Men jag blir också att reflektera över det hela. Han har alltså snappat upp att jag bland annat haft ont i magen pga av min stress. Han hör och han lär hela tiden. Han är en smart  kille med många tankar. Jag hoppas någon stanns att han lär sig av mitt misstag. Lär sig vikten av att lyssna till sin kropp. Lär sig vikten av att stå upp för sig själv. Ta hand om sig själv. Lär sig acceptans och förståelse för vad även andra människor går igenom. Lära sig att en själv är värdefull. Man kan inte göra sitt yttersta och ta hand om alla andra om man inte tar hand om sig själv först. Respekten för sig själv. Ska ett träd blomma och växa så lär den resan börja med en stabil rot. Lika så livet. Ska livet blomma så lär det börja i roten, dig själv. Det vill jag lära min son. Mitt allt. Ses! 
 
 

Kroppen sa nej.

Vart tog krigaren vägen? Tröttheten tog över och energin tog slut. Hjärnan vela fortsätta men slogs ner även den när kroppen en gång för alla så ifrån. När kroppen bara skrek - NEJ! STOP! SLUTA!
Jag har aldrig vart med om nått liknande. När kroppen fysiskt rasar och det är först då man förstår, okej det får va bra nu. 
Vart tog den starka tjejen vägen som klarade allt? Känslan av att svika allt och alla. Skammen. Men i slutändan är det mig själv jag svikit mest. "- Allt går bara man vill". Hjärnan pressade kroppen för hårt tills de båda fått nog. Livet tar inte alltid de vägar man vill. Men balans är nyckel oavsett villken väg som man kommer till. För att alla delar ska funka och klaffa så måste jag även få en del. Lyssna på mig och min kropp, annars kommer inte cirkeln kunna slutas. Det är vad jag måste göra nu en tid för att komma i fatt. Tacksam för all hjälp jag får. Den finns bara man ber om den.  Och med den insikten så vet jag att jag kommer stå stark igen. Ses!
 
 
 
 (Gammal bild, dagens form är inte så inspererande att se. Haha)  

Nytt vardagsrum! IKEA!

Ibland blir det helt enkelt inte riktigt som man tänkt sig. Inte över huvud taget faktiskt. Men ibland blir det helt okej ändå. Som den här gången. Eller ja, bra för vissa i familjen iallafall. 
 
Hela familjen packades in i bilen för att åka ner till IKEA i förrgår. Tanken var att vi skulle köpa lådor till garderoben så att Andreas skulle kunna göra av sina kläder någon stanns då han mer eller mindre bor här numera. Han var helt enkelt ganska trött på att ha sina kläder i en kasse på golvet. Jag förstår honom! Så det var det stora vi skulle köpa och sen lite skedar och en termos. Det var allt. Punkt! Däremot blev det inte riktigt så. Eller ja, inte alls. Hela familjen glömde av det när min hjärna börja snurra in på vardagsrummet. Det hela slutade med att vi gick ut med ett nytt vardagsrum istället. Jag är nöjd, däremot inte Andreas. Stackarn. Haha! Jag får åka ner någon dag och göra ett nytt tapert försök. Vi får väll se vad jag kommer hem med. Haha! Resultatet här nedan. Ny lampa, kuddar, matta och sitt puff. Lite kan göra mycke! Ses! 
 
 
 

6år!

Väckte farbror bus med sång och frukost på säng igår, men blev totalt utsläng. Haha En övertaggad kille somnade i går med pirr i magen för frukost på säng, paket och gäster.  Morgonhumöret och förväntan gjorde sången till överkurs.  Det var bara att sätta sig i soffan och invänta tills farbror bus kände sig redo. Till slut kom han upp. Dock fortfarande så pass pirrig att inga presenter kunde öppnas.  Han fick slå sig ned ett tag och började sakta närma sig paketen i sin egen takt. "Jag ska bara öppna ett paket" och ett fåtal minuter senare var alla paket öppnade. Sen var han i full gång! Dagen blev kanon och farbror bus hade nog inte kunnat bli mer nöjd

 

6år. Det känns galet. För 6 år sedan hade han bara vart ute hos mig lite mindre än ett dygn. Galen känsla. 6år och plötsligt en stor kille och inte längre en liten pojk. 6år, och nu börjar nya kapitel med f-klass och skola. Glad för den tid som vart, njuter av nuet och ser med spänning på framtiden. Ses!
 


 

Outfit

 

Oväder och 6årskalas

Vaknade av en rejäl smäll, och förstod inte först vad det var innan nästa kom.  Oväder, där blixtarna lyste upp rummet genom persiennen. Vi startade dagen med att dra upp och låg kvar för att titta ut på regnet. Mysigt. Vidare mot soffan för kaffe med balkongdörren öppen för att höra hur det öste ner. Riktigt skön dag att bara få landa i. Passar dessutom utmärkt då dagen kommer gå åt till att förbereda nästa kalas. För i morgon är det farbror bus 6års kalas. 6år sen den lilla prinsen kom. Galet. Det lär firas! 
 

28år och en ivrig farbror bus

28år. Åren rullar på fort. Ålders noja och börja närma mig en 30års kris? - Nej inte direkt. 28år med höga höjder och djupa dalar. För varje år, för varje motgång att formas lite starkare. Att nästa hinder oavsett om det är högre eller lägre, så finns vetskapen att jag fixar det. Tryggheten. Stabiliteten. Åren rullar på precis som de ska, och jag skulle aldrig vilja backa. Dock hade jag inte tänkt fira något speciellt. Mina herrar hade något annat i kikaren. Något som min snart 6årige farbror bus så smått avslöjade igår kväll. - Mamma, imorgon ska jag smyga upp. Jag ska inte väcka dig. Jag: - Det är klart du måste väcka mig då. - Nej, jag ska väcka Andreas. Jag talar inte om varför. Men det är för att du fyller år. Vill du ha frukost på sängen? ...
 
Det var vad godingen sa. Resten fick visa sig.  In kom de i morse med kaffe, då jag inte klarar av att äta direkt på morgonen. Blev uppdragen där paket väntade i vardagsrummet. Nörd som man är hade de ju prickat mig exakt. Som ett barn på jul. Med en 6åring hemma är det snabba kast. Direkt efter paketen är farbror bus ivrig. - Mamma, vi äter frukost på balkongen. Det har jag nog aldrig förut hört. Det är jag som brukar säga det. Men visst, jag är på. Väl ute möts jag av de nya balkongstolarna uppstälda och iordning gjorda. Mina killar kan dom. Resten av dagen ängnades åt balkonghäng och matning av ankor innan vi for i väg på resturang. Full gång och jag är så tacksam för dessa två som fixar och donar. Nu har tysnaden lagt sig och jag spenderar resterande kväll på ballkongen med lite jazz i lurarna. Ensamtid, något att också värdesätta högt. Där jag får tänka fritt med jazzen i lurarna som på något sätt vägleder och inspirerar med sina toner. Tacksam är jag för dagen. Ses! 
 
 
 
(Ryggsäcken kan man välja vilken sida som ska vara utåt. Två i en väska. ) 

Bio - Ted Gärdestad

"Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå"
 
Ted Gärdestad, så fruktansvärt stark men samtidigt så skör. Och det är väll kanske det som är nyckeln till det han lyckats skapa. Styrkan att lyckas, styrkan att samtidigt gå igenom de motgångar som livet gett honom. Samtidigt så skör där känslor mycket styr men som nog även skapar lite av den kreativitet han besatt. Jag har svårt att inte slukas av hans musik. En udda fågel på många sätt. En udda fågel men värd att hyllas
 
Som ni kanske förstår så har jag vart på bio. Ted Gärdestad - För kärlekens skull. Bio i gott sällskap. En väldigt fin människa på många sätt. Efter ett par dagars sjukdom för mig tyckte han att det var dags för mig att komma ut lite. Och det tackar man för. En riktigt bra kväll helt enkelt. Ses!
 
 
 

Gene Ammons - My Romance

Bra dag på många sätt. Pizza och pysselkväll med goda vänner och en massa kids. Stim, stoj och grymt kul för att sammanfatta sig kort.  
Men när kvällen kom och tystnaden lagt sig kände jag att det var dags för tid för mig. slå på "Gene Ammons - My romance " Vilket är lite av min nya kärlek. Låta musiken rulla i samma typ av genrer. Jag älskar det. Det rinner ett lugn över mig. Låta tankar för en gång skull flyga fritt. Fritt där inga måsten cirkulerar. Ransakning, låta känslor och tankar landa.  Underbart och behövligt. Att tvätta av sminket lägga en ansiktsmask, lägga i en hårfärg och låta tånaglarna målas. I morgon blir en bra dag. Där både insida och utsida fått sitt. Ses! 
 
 
 
 

Livet kom så plötsligt.

Okunskap. Så mycket kunskap som går förlorad på grund av just okunskap. För att citera Caroline Rendahl skådespelare i teatern - Livet kom så plötsligt som jag nyligen såg. ”Måste man vara en idiot för att fungera i en otydlig och ologisk värld?” Och jag är beredd att hålla med henne i den frågan. Okunskap. Okunskap är idioti. En värld där annorlunda inte är okej, är just idioti. När annorlunda är skrämmande. Annorlunda är skrämmande just för att det är utanför dina ramar. Dina normala ramar. På ett sätt är du just detsamma som någon med asperger. Asperger, där rutiner är en viktig del. Saker som känns bekanta. Jag är av den tron att människor mår bättre av rutiner. Även om de med asperger är mer exakt än kanske du.  Där kl 17:00 är just kl 17:00 inte 17:10. Varför ska en människa som är mer exakt än du inte få chansen att göra vissa saker som du får.  När personen ifråga egentligen passar sina tider bättre än  du. När personen ifråga kanske jobbar på mer fokuserat än du. När personen i fråga verkligen är mer intresserad av det än just du. När personen i fråga för att igen citera lite smått från pjäsen igen "är bäst" på det den gör. Men får aldrig chansen till tillexempel arbete just för att personen i fråga uppfattas som annorlunda. För att personen i fråga kanske har speciella behov. Behov som man absolut kan lösa och du får garanterat bättre arbetskraft än en arbetare som helst gått och vart social med arbetskamrater. Om personen i fråga bara får en chans att få komma rätt. När personen i fråga uppfattar exakt det du säger, men du blir irriterad för att du vart otydlig. "Du borde förstå". Varför ska en annan människa bli straffad för att du inte kan det, att vara just mer exakt? Varför ska en annan människa bli straffad för att den inte fungerar lika dant som du?  Varför kan inte alla människor få bli accepterade i dagens samhälle? I ett samhälle där otydlighet är det tydliga. I ett samhälle där okunskap tar över. Tänk vad mycket kunskap, lärdom, glädje och nya insikter vi kunnat ta vara på om vi bara kunnat acceptera att vi alla inte behöver vara och fungera lika dant för att få en plats i det här samhället, i den här världen. Mer kunskap behövs absolut.  En diagnos ska vara till för att hjälpa, inte stjälpa. Och i vissa fall kan fel beslut tas, i många fall kan en människa bli bedömd fel. Allt på grund av okunskap. Jag hoppas jag kan sätta en liten tanke i någon. En liten tanke som sen kan föras vidare. För världen behöver mer acceptans. Tack alla som på något sätt medverkat i den briljanta uppsättningen "Livet kom så plötsligt"  Ses! 

 
 

Dagens outfit!

Fars dag innehållande, utelek och utemellis, trolldegsbakande och fira pappa/morfar med mat och fika. Riktigt bra söndag lär erkännas! Lugntoch skön dag, precis vad kropp och själ behövde. Ses! 
 
 
 

Jag är ledsen, jag är det. Men livet ropade.

Jag är ledsen, jag är det. Men livet ropade. 
 
När jag går igenom de tyngre perioderna i livet, så är musiken där. Den får mig att flyta. Flyta till grundare vatten. Jag har tagit mig upp på stranden nu. Jag ska bara torka mig torr. 
Text rader här och var som sätter sig fast. Rör mitt inre. Får det jobbiga att synas i ett annat ljus. 
Nu är det Melissa Horn som talat. "Jag är ledsen, jag är det. Men livet ropade"  Att våga släppa det tunga. Att våga släppa det där som tynger en. Livet ropade. Att gå vidare. Se det fina i livet. Strävar man emot den väg som livet puttar en mot så gör det bara mer ont. Som att hålla i ett rep som drar åt andra hållet. Det skär in i handen. Det är skönare att släppa. Vända på huvudet, titta framåt och försöka se det som ser fint ut efter vägen. Smärtan släpper. Släpper allt mer desto mer man ser. Livet ropade, så jag måste gå. Ta hand om varandra. Ses! 
 
 
 
Min farbror bus och jag. Min nr 1. <3 
 
 
 

Blivande brudbukett?

 I dag vaknade farbror bus upp till den bestämda sidan. Han skulle minsann ut och plocka blommorna han sett dagen innan. Trotts regn och rugg skulle vi bestämt ut och plocka oss en bukett. En stor fin bukett i ens stor vas. Och så blev det. Antagligen årets sista bukett så man får uppskatta det lite extra. Dock kröp det fram senare att det fanns en liten bakomliggande tanke från hans sida. 

"- Mamma,jag tänkte att ifall att du skulle bli kär och måste gifta dig. Då måste vi ju ha hunnit plocka blommor först."   

Haha! Så det ni ser är en tänkt brudbukett till mig. Han är rar han min farbror bus. Är och kommer bli en fin liten man det där! Men för min egen del så vill jag nog inte hasta in i något. Och framför allt inte så fort. Haha Barn är för söta, och det är roligt att höra deras tankar om saker och ting. Älska! Ses! 

 
 

Prata utan stop. Tömma huvudet utan att grubbla.

 Lördag och en spontan picknick. Så härligt! Trotts halvruggigt väder var det en toppen dag. Att få umgås med en fin vän. Prata utan stop. Se barnen leka, skratta och bara ha så fruktansvärt kul. Det värmer och det piggar upp. Att bara få rensa skallen i några timmar med en kär vän, Så uppskattat. Pausa livet. Pausa måsten. Pausa grubbel. Bara tömma huvudet utan att grubbla. Tacksam att ha en vän som följt mig och jag följt henne sen högstadiet. Så galet lång tid. Glad att ha sådana som hon som än står där, vid min sida efter så många år. 15år, det är helt galet. Det är sånt man ska fokusera på! Ses! 

 
 

Man krigar, men inget hjälper. För att sen lyckas resa sig iallafall.

Man krigar, men inget hjälper. Sak på sak slängs in i ens liv. Flertal motgångar. Krigarens spjut blir allt trubbigare tills man inte har något kvar att rädda sig med. Man accepterar situationen och faller. Har man väl fallit är det svårt att greppa tag i något. Allt är ett stort kaos. Och när man inte tror det kan bli värre, så blir det just det. Gropen är djupare än man trott, man faller fort och långt. Vägen ner känns som ett helvete. Men till slut slår man mot botten. Det är där det händer. Det är där någonstans det börjar. Det är vägen ner som är jobbig. Det är bara att uthärda. Tankar som lär tänkas, insikter som lär komma. Saker som begravts lär grävas upp. Saker som lär släppas. Allt lär rivas ut och stoppas i nya fack. Omorganisation. Självinsikt. Det må vara tufft. Men det lär göras. Slaget mot botten gör att jag vaknar snarare än dör. Jag må vara envis, man må ha en vilja av stål. Det har visat sig att det inte alltid är positivt, Men i bland så är det just det. Den må ha varit jobbig, men det värsta är över nu. Nu handlar det mest om att acceptera. Ta till sig det nya och sträva mot ljuset som jag börjar skymta. Väl uppe kommer kropp och själ vara starkare. Jag kommer vara en bättre krigare än någonsin. Rannsakat mig själv, stabilare än någonsin förr. Det är dessa fallgropar som formar en. Dessa fallgropar som säger åt en  på skarpen. - Nej stop! Gör om, gör rätt! Jag väljer att se det så.  Dessa fallgropar som gör en till en bättre människa, mer acceptans, renare, mer respekt och kärlek inför andra människor och sig själv, tryggare och klarare. Det är inget jag tänker skämmas för. Det behöver inte vara så tabubelagt. Sträck ut din hand, så personer i din omgivning kan få hämta andan för ett litet tag på sin resa. Alla har vi på något sätt vart där. Även om få vill erkänna. Det är lätt att säga att att termometern visar feber. Det är lätt att säga att man har hosta. Det är lätt att säga att ryggen värken. Men när det inre värker? När det inre blöder? Varför är det inte lika lätt att säga?  - Kanske för att folk inte vet hur de ska hantera det. Det är lätt att säga "krya på dig"  men tydligen inte lika lätt att krama om någon och säga jag lyssnar om du vill. Det är oftast det enda som behövs. Det har väl samma verkan som en Alvedon ungefär. Skulle du erbjuda en Alvedon om någon hade feber? Gör detsamma när någons inre blöder. 

 

För att citera Miss Li - The day i die  "And the day I die, I want you to celebrate
'Cause I lived my life to the fullest". Det blir bra, nu klättrar vi. Ses! 

 

 

 

 

 
 
 
 
 

Tilla Andersson

Tilla Andersson, 20år

Tilla

  • bloglovin
  • RSS 2.0