Jullov

Jul och nyår är över och vi har spenderat julovet på bästa sätt. Tagit dagarna som de kommer. Kommit ut på lite kul och bara myst, vilat och tagit vara på varrandra. 
Jul, jultomte och pepparkaksbak, en stockholmsresa för farbror bus, nyår och familjefest bestående av glitter, pommac, god mat, efterrätt och legobygge, en förmiddag i ornäs på isskulptering, utomhus lek och promenad och sist men inte minst vila och film i sängen. Så mysigt och så behövligt för samtliga tror jag. Energi har laddas och i morgon tar vi nya tag och börjar ta oss tillbaka till verkligheten. Nöjd över julledigheten, där prion har varit att göra vad vi årkar och vill. Där fokus legat på att batterier ska laddas. Där stress och krav prioriterats bort. Jag tycker vi lyckades väldigt bra ändå för att vara i en av de stressigare tiden på året. Känner mig nöjd och redo att ta nya tag. Ses! 











2019 - Förlåt

Jag ser fram emot framtiden. Jag känner mig redo. Nu väntar jag bara på förlåtelsen från min kropp. Tilltron  ifrån den att jag kan vara aktiv med många bollar i luften igen utan att den ska få ta stryk. Jag vet hur jag ska lyckas med detta nu. Alla bollar behöver inte flyga samtidigt i luften, jag kan välja vilken boll jag ska plocka upp när under dagen och resterande bollar får vänta tills det är dags för den. 
Efter en lång tid och många år har jag haft en känsla av att sitta fast. Jag börjar ta mig loss. Jag behöver inte längre göra på samma sätt - och bara be om ett annat resultat. Det funkar sällan. Tacksam för all den hjälp jag fått och och fortfarande får som har hjälpt mig gräva mig loss. Jag ser fram emot framtiden. Drömmar börjar komma igen, utvecklas och ta mig framåt. Utvecklas på alla plan, även mig själv. Jag vill växa, lära mig, förstå och handla bättre. Jag ser fram emot vardagspusslet som jag nu vet hur det ska läggas för att få ut bästa bild. Jag ser fram emot inplanerade saker som kommer ske under året. Så, förlåt kroppen. Jag vet att vi kan göra det i gen fast med glädje. Den här gången ska jag inte vara din boss, vi gör det som ett team och du ska få ditt också. Du har skällt på mig länge nu och jag är tacksam för det. Jag behövde den utskällningen. Snälla låt den ilskan lägga sig nu, jag förstår. Läk och låt mig få försöka. 

Kom i håg att ta hand om er själva! Ses! 










Pepparkaksbak!

Idag var en sån där dag då jag ännu en gång landade i förståelsen. Den där förståelsen jag trodde jag hade som jag nu förstår att jag inte förstått riktigt fullt ut. Denna gång handlar det om en av alla verktyg och tankar jag fått efter min utmattningssyndrom. Det har ofta pratats om balans. Jag har förstått och försökt. Däremot har jag inte riktigt förstått hur jag ska hitta denna balans. För även om jag vet vad jag vill göra så kan man inte fly de måsten man har. När, var och hur ska jag ha tid att få in och orka göra det där jag vill? Det kan låta simpelt. Men för någon som levt ett otroligt tight liv och för att få i hop det behövt greja från morgon till kväll är rutiner och disciplin något som underlättar enormt. Torsdag, städag sen länge. Enda gången det inte blev städat på en Torsdag var den där torsdagen jag mötte den berömda väggen. - Jag kunde inte. Ingen disciplin i världen hade kunnat få mig att göra det. I dag, behöver jag inte längre dessa diciplinerade scheman. Jag lever lättsammare. Jag kan omprioritera. Jag kan skjuta på. Tanken slog mig - Jag kan dammsuga av golven i morgon. Det är bra nog. Idag vill jag bara ha en mysig dag med min son.  Den tyngden som lättade går inte att beskriva. För någon som inte vart där, är det nog svårt att förstå. Jag behöver inte längre leva efter ett tight schema. Jag kan skjuta på, prioritera och känna att nått är bra nog. Sänka mina krav. Jag och sonen behövde verkligen den här dagen. Det var det viktiga. Jag kände mig för första gången på väldigt länge avslappnad. I nuet. Så tacksam för det. Att gå från att försöka orka och hinna få in både städning och mysdag med bakning. Det kändes så fruktansvärt övermäktigt till att tanken och känslan rinner över en. - Nej, vet du vad. Jag behöver inte dammsuga i dag utan kan dra av lite i morgon istället.  Plötsligt stå där med tillräkligt med både ork och tid.  Att för första gången få känna från hjärtat "Nej jag behöver inte". Som sagt kan låta simpelt, och har man inte stått där så är nog känslan svår att förstå. Galet vilka mönster, inriktad och låst i tanken man kan bli. Galet vad stress kan göra med en. Så tacksam över att börja ta mig ur den boxen. Att få tillbaka kontrollen över sitt liv och inte att livet kontrollerar mig. Så tacksam för dagen med min son. För bakandet, myset och bara få sitta lugnt och prata. Så tacksam över att ha fått denna hjälpen så tacksam över att komma framåt. Ses! 










Egentid - Målade naglar



Lite egentid och få samla sina tankar kan vara behövligt. Att få pilla lite med färg och form i alla dess former gör mig nog absolut mest avslappnad. Tog mig lite tid att göra just det innan det är dags att äntligen få hämta hem min farbror bus! Ses! 

Have you ever looked fear in the face And said I just don't care?

Min farbror bus har vart i Stockholm i helgen hos sin pappa. Jag har laddat mig, rensat tankarna och förberett mig inför kommande vecka. Jag och min doktor har tagit beslutet om att börja jobba på 25%. 
Jag är glad för beslutet för det känns som jag är på gång. Samtidigt förvånar det mig att det känns som en stort kliv framåt. 25% är 2h om dagen. Med andra ord, egentligen ingenting. Jag som kunnat köra på från tidig morgon till sen kväll om det så skulle behövas känner numera rädsla över dessa två timmar. 2h som resulterat i panikångest och frågetecken kring mig själv. Även om man hört talas om det hade jag aldrig kunna föreställa mig hur det känns att drabbas. Jag hade än mindre kunnat föreställa mig att det skulle hända mig. "Nej, det är lugnt. Inte jag".  Men trotts dessa rädslor känner jag ändå att det är rätt beslut, hon finns där inne. Jag vill övervinna den där rädslan. En text rad från Pink - Glitter in the air har satt sig i hjärtat på mig. "Have you ever looked fear in the face And said I just don't care? " Typiskt mig. Jag hoppas nu bara att det här går vägen. Ses!
 
 
 
 

Farsdag!

Farsdag. I dag har vi firat flera värdefulla pappor. Dels min egen, en sån där dröm pappa på många sätt. Som alltid funnits där för en. Så fort ett problem uppstår så här han vart där och löst det. Spelar ingen roll vad det har varit. Som man kan ringa tidig morgon för att bilen inte startat eller sen kväll för att något allvarligare hänt. Han tvekar aldrig på att komma och hjälpa till oavsett problem. Långsiktiga problem eller kortsiktiga. Små eller stora. Oavsett om man bett honom lösa det eller ej så svarar han alltid "Farsan löser det" något han alltid lyckas att göra. Sist men inte minst, bästa morfar man kan önska sitt barn. Som hjälper till och alltid ser till att Vincent har det bra. Tar med honom på sånna där saker som jag fick göra som barn. Ser till att Vincent får samma underbara barndom som jag fick. En pappa värd att tacka tusen gånger, en pappa som alltid ser till att alla har det lite bättre än bara bra. En pappa full av kärlek och omtanke. Tack pappa! 
 
Sen har vi även firat Vincents bonuspappa. En bonuspappa som kom in till oss och värnade om Vincent från första stund. Gav honom kärlek, såg till att han har det bra, såg honom för den undebara pojke han är och såg till att han även fick veta det. En bonus pappa som från första stund vela komma in och bli en del av familjen. Där alla 3 var ett vi. Som vill vara delaktig och hjälpa till på alla plan. Som står där i motvind som medvind.  Det är värt att firas.  Och den här dagen fick Vincent planera. Något han gjort i en vecka ca. Uppspelt som få styrde han i hop det med ballonger, glasstårta, presenter ett brev och hemmaspa. Det slutade med två nöjda killar det. Älskade ni! 
 
 
 

Börja bry sig om sig själv.

I dag var en sån där dag då det känns lite lättare. Det var dags att pigga upp mig själv lite. Bara ta en stund och bry sig om och ta hand om bara mig. Kanske inte jätte viktigt med målade naglar men jätte viktigt med tid för sig själv. Värdefullt. 
 
 

Bakom kulisserna på utmattningssyndrom

 
 
Det här är jag, Matilda. Glad, ambitiös och flitig.
Jag säger sällan nej och gör alltid mitt yttersta. Med mycket som händer i livet så verkar alltid energin finnas där. Dock var jag lite för mycket av allt. Det kan komma som en chock att jag i dag sitter där jag sitter. Dock blev inte mina närmaste de. De hade förstått sen länge att den här dagen nog skulle komma. Ni undrar vad som hänt. Ni stöter på mig på affären, jag ser frisk ut. Ni kikar in på min blogg, ser att jag skriver. Ni ser att jag precis tatuerat mig, pysslat med min son eller tagit en kaffe med en vän. Ni undrar om jag överdriver. Förstår inte riktigt alvaret i det hela. Jag verkar ju fortfarande vara på benen, påhittig och driven. Det ni dock inte ser är att jag dragit ned med mina dagliga sysslor till kanske 90%. Ni känner inte den huvudvärken jag får efter ett blogginlägg. Den tröttheten jag känner efter att ha pysslat. Ni känner inte smärtan i magen jag får för att jag bokat in en kaffe med en vän på 1h. Så pass ont att jag ställt in den där kaffen 2 gånger av 3. Ni ser en bild, ni ser en snabb frekvens av mitt liv. En fasad och jag vill visa er en glimt av vad som händer bakom kulisserna. Döm mig inte för att jag verkar stark. Döm mig inte för att vara svag. Acceptera bara situationen som den är, för det jag var, för vad jag blev och för vad jag kommer att bli. Starkare. Det här handlar så klart inte bara om mig. Vi alla människor har våra egna kulisser. Ses! 

Tatuering - mehndi

Semestern i somras bjöd på det mesta. Roliga äventyr och lata dagar. Dock hade den här damen lite svårt att komma ned i varv och vela gärna att saker skulle hända så en dag fylld av tristess så begav vi oss för att boka en tid för tatuering. Även om det kan verka spontant så lär jag nog ändå erkänna att jag haft en betänketid på sissodär ett par år. Haha. Jag har helt enkelt inte kommit till skott. Så efter en ytterligare vänta  från i somras så föll denna nu på platts. Älskar! Nöjd tjej kan jag säga. Ses!
 
 
 
 

Utmattningssyndrom - Acceptera och förstå

Den där besvikelsen på sig själv. Den gnagde mig ett långt tag. Jag blundade för den smärta jag gav min egen kropp och klandrade den ju mer den klagade. Och den dagen det hände, den dagen då kroppen sa ifrån på skarpen. Dagen då kroppen vägrade gå med på mina sjuka krav. Den dagen klandrade jag den mer än någonsin. Hur kan du svika mig nu?
Jag får mina aha upplevelser då och då. Dimman börjar lätta och jag börjar se hur jag behandlat mig själv. Jag har haft ett så fruktansvärt destruktivt förhållande till mig själv. Ju mer livet har utmanat mig ju större krav har jag satt på mig själv. Kraven har jag bara laggt på hög istället för att prioritera om. Kraven lades på hög och den enda jag valde bort var mig själv. Jag själv skulle istället jobba hårdare. Jag blev besviken på mig själv för att kroppen inte var redo efter en vecka. Redo att hoppa upp i sadeln i gen och köra. Jag har börjat förstå att jag faktiskt är sjuk. Och det skrämmer mig att även om jag förstod den där dagen vad som hände så förstod jag inte helhjärtat. Jag såg inte hela bilden. Med all den hjälp jag får så var min första uppgift att vila och acceptera. Jag hörde vad dom sa och jag trodde att jag förstod.  Men jag förstod nog ändå inte förrens nu. För att acceptera så måste jag förstå varför. Och för att gör nått åt problemet så måste jag förstå varför, från roten av problemet. Och roten på problemet är mitt destruktiva sätt att se på mig själv. Hur skulle jag behandla en vän i en svår situation? - Jag skulle finnas där, lyssna, underlätta, ta hand om min vän i den mån personen vill. Har jag behandlat mig själv så? Svaret är nej. Nej det har jag faktiskt inte. Jag vill inte gå tillbaka till den super woman jag en gång var. Utan jag måste skapa mig en ny. En ny som även kan vara den bästa för sig själv. Ses!
 
 

Utmattningssyndrom och reflektion

Man får ständigt bevis på att barn gör som vuxna gör inte bara som vi säger. Bevis på hur mycket de faktiskt snappar upp i vardagen. Att de konstant hör och lär. Och inte enbart de där stunderna man sitter ner och "pratar och förklarar". De lär varje sekund. Och varje gång det här händer så får man bara mer inspiration till att vara den bästa förebilden för mitt barn.
Jag är ju som sagt för tillfället sjukskriven för utmattningssyndrom. Och i går fick jag ett samtal från skolan. Det var bara att hoppa i skorna och hämta en sjuk kille. Väl hemma berättade min smarta lilla kille att han haft ont i magen på samlingen. Han hade setat och funderat över om det var för att han var stressad. Han hade testat att slappna av i magen för att se om det onda försvann. När han kom på att det onda inte försvunnit så kom han på att han inte alls var stressad. Det berodde på nått annat. Och mycke riktigt, han var sjuk på ett annat sätt. Jag kan inte låta bli att skratta lite för mig själv. För det är ju otroligt gulligt. Men jag blir också att reflektera över det hela. Han har alltså snappat upp att jag bland annat haft ont i magen pga av min stress. Han hör och han lär hela tiden. Han är en smart  kille med många tankar. Jag hoppas någon stanns att han lär sig av mitt misstag. Lär sig vikten av att lyssna till sin kropp. Lär sig vikten av att stå upp för sig själv. Ta hand om sig själv. Lär sig acceptans och förståelse för vad även andra människor går igenom. Lära sig att en själv är värdefull. Man kan inte göra sitt yttersta och ta hand om alla andra om man inte tar hand om sig själv först. Respekten för sig själv. Ska ett träd blomma och växa så lär den resan börja med en stabil rot. Lika så livet. Ska livet blomma så lär det börja i roten, dig själv. Det vill jag lära min son. Mitt allt. Ses! 
 
 

Kroppen sa nej.

Vart tog krigaren vägen? Tröttheten tog över och energin tog slut. Hjärnan vela fortsätta men slogs ner även den när kroppen en gång för alla så ifrån. När kroppen bara skrek - NEJ! STOP! SLUTA!
Jag har aldrig vart med om nått liknande. När kroppen fysiskt rasar och det är först då man förstår, okej det får va bra nu. 
Vart tog den starka tjejen vägen som klarade allt? Känslan av att svika allt och alla. Skammen. Men i slutändan är det mig själv jag svikit mest. "- Allt går bara man vill". Hjärnan pressade kroppen för hårt tills de båda fått nog. Livet tar inte alltid de vägar man vill. Men balans är nyckel oavsett villken väg som man kommer till. För att alla delar ska funka och klaffa så måste jag även få en del. Lyssna på mig och min kropp, annars kommer inte cirkeln kunna slutas. Det är vad jag måste göra nu en tid för att komma i fatt. Tacksam för all hjälp jag får. Den finns bara man ber om den.  Och med den insikten så vet jag att jag kommer stå stark igen. Ses!
 
 
 
 (Gammal bild, dagens form är inte så inspererande att se. Haha)  

Nytt vardagsrum! IKEA!

Ibland blir det helt enkelt inte riktigt som man tänkt sig. Inte över huvud taget faktiskt. Men ibland blir det helt okej ändå. Som den här gången. Eller ja, bra för vissa i familjen iallafall. 
 
Hela familjen packades in i bilen för att åka ner till IKEA i förrgår. Tanken var att vi skulle köpa lådor till garderoben så att Andreas skulle kunna göra av sina kläder någon stanns då han mer eller mindre bor här numera. Han var helt enkelt ganska trött på att ha sina kläder i en kasse på golvet. Jag förstår honom! Så det var det stora vi skulle köpa och sen lite skedar och en termos. Det var allt. Punkt! Däremot blev det inte riktigt så. Eller ja, inte alls. Hela familjen glömde av det när min hjärna börja snurra in på vardagsrummet. Det hela slutade med att vi gick ut med ett nytt vardagsrum istället. Jag är nöjd, däremot inte Andreas. Stackarn. Haha! Jag får åka ner någon dag och göra ett nytt tapert försök. Vi får väll se vad jag kommer hem med. Haha! Resultatet här nedan. Ny lampa, kuddar, matta och sitt puff. Lite kan göra mycke! Ses! 
 
 
 

Oväder och 6årskalas

Vaknade av en rejäl smäll, och förstod inte först vad det var innan nästa kom.  Oväder, där blixtarna lyste upp rummet genom persiennen. Vi startade dagen med att dra upp och låg kvar för att titta ut på regnet. Mysigt. Vidare mot soffan för kaffe med balkongdörren öppen för att höra hur det öste ner. Riktigt skön dag att bara få landa i. Passar dessutom utmärkt då dagen kommer gå åt till att förbereda nästa kalas. För i morgon är det farbror bus 6års kalas. 6år sen den lilla prinsen kom. Galet. Det lär firas! 
 

28år och en ivrig farbror bus

28år. Åren rullar på fort. Ålders noja och börja närma mig en 30års kris? - Nej inte direkt. 28år med höga höjder och djupa dalar. För varje år, för varje motgång att formas lite starkare. Att nästa hinder oavsett om det är högre eller lägre, så finns vetskapen att jag fixar det. Tryggheten. Stabiliteten. Åren rullar på precis som de ska, och jag skulle aldrig vilja backa. Dock hade jag inte tänkt fira något speciellt. Mina herrar hade något annat i kikaren. Något som min snart 6årige farbror bus så smått avslöjade igår kväll. - Mamma, imorgon ska jag smyga upp. Jag ska inte väcka dig. Jag: - Det är klart du måste väcka mig då. - Nej, jag ska väcka Andreas. Jag talar inte om varför. Men det är för att du fyller år. Vill du ha frukost på sängen? ...
 
Det var vad godingen sa. Resten fick visa sig.  In kom de i morse med kaffe, då jag inte klarar av att äta direkt på morgonen. Blev uppdragen där paket väntade i vardagsrummet. Nörd som man är hade de ju prickat mig exakt. Som ett barn på jul. Med en 6åring hemma är det snabba kast. Direkt efter paketen är farbror bus ivrig. - Mamma, vi äter frukost på balkongen. Det har jag nog aldrig förut hört. Det är jag som brukar säga det. Men visst, jag är på. Väl ute möts jag av de nya balkongstolarna uppstälda och iordning gjorda. Mina killar kan dom. Resten av dagen ängnades åt balkonghäng och matning av ankor innan vi for i väg på resturang. Full gång och jag är så tacksam för dessa två som fixar och donar. Nu har tysnaden lagt sig och jag spenderar resterande kväll på ballkongen med lite jazz i lurarna. Ensamtid, något att också värdesätta högt. Där jag får tänka fritt med jazzen i lurarna som på något sätt vägleder och inspirerar med sina toner. Tacksam är jag för dagen. Ses! 
 
 
 
(Ryggsäcken kan man välja vilken sida som ska vara utåt. Två i en väska. ) 

Gene Ammons - My Romance

Bra dag på många sätt. Pizza och pysselkväll med goda vänner och en massa kids. Stim, stoj och grymt kul för att sammanfatta sig kort.  
Men när kvällen kom och tystnaden lagt sig kände jag att det var dags för tid för mig. slå på "Gene Ammons - My romance " Vilket är lite av min nya kärlek. Låta musiken rulla i samma typ av genrer. Jag älskar det. Det rinner ett lugn över mig. Låta tankar för en gång skull flyga fritt. Fritt där inga måsten cirkulerar. Ransakning, låta känslor och tankar landa.  Underbart och behövligt. Att tvätta av sminket lägga en ansiktsmask, lägga i en hårfärg och låta tånaglarna målas. I morgon blir en bra dag. Där både insida och utsida fått sitt. Ses! 
 
 
 
 

Livet kom så plötsligt.

Okunskap. Så mycket kunskap som går förlorad på grund av just okunskap. För att citera Caroline Rendahl skådespelare i teatern - Livet kom så plötsligt som jag nyligen såg. ”Måste man vara en idiot för att fungera i en otydlig och ologisk värld?” Och jag är beredd att hålla med henne i den frågan. Okunskap. Okunskap är idioti. En värld där annorlunda inte är okej, är just idioti. När annorlunda är skrämmande. Annorlunda är skrämmande just för att det är utanför dina ramar. Dina normala ramar. På ett sätt är du just detsamma som någon med asperger. Asperger, där rutiner är en viktig del. Saker som känns bekanta. Jag är av den tron att människor mår bättre av rutiner. Även om de med asperger är mer exakt än kanske du.  Där kl 17:00 är just kl 17:00 inte 17:10. Varför ska en människa som är mer exakt än du inte få chansen att göra vissa saker som du får.  När personen ifråga egentligen passar sina tider bättre än  du. När personen ifråga kanske jobbar på mer fokuserat än du. När personen i fråga verkligen är mer intresserad av det än just du. När personen i fråga för att igen citera lite smått från pjäsen igen "är bäst" på det den gör. Men får aldrig chansen till tillexempel arbete just för att personen i fråga uppfattas som annorlunda. För att personen i fråga kanske har speciella behov. Behov som man absolut kan lösa och du får garanterat bättre arbetskraft än en arbetare som helst gått och vart social med arbetskamrater. Om personen i fråga bara får en chans att få komma rätt. När personen i fråga uppfattar exakt det du säger, men du blir irriterad för att du vart otydlig. "Du borde förstå". Varför ska en annan människa bli straffad för att du inte kan det, att vara just mer exakt? Varför ska en annan människa bli straffad för att den inte fungerar lika dant som du?  Varför kan inte alla människor få bli accepterade i dagens samhälle? I ett samhälle där otydlighet är det tydliga. I ett samhälle där okunskap tar över. Tänk vad mycket kunskap, lärdom, glädje och nya insikter vi kunnat ta vara på om vi bara kunnat acceptera att vi alla inte behöver vara och fungera lika dant för att få en plats i det här samhället, i den här världen. Mer kunskap behövs absolut.  En diagnos ska vara till för att hjälpa, inte stjälpa. Och i vissa fall kan fel beslut tas, i många fall kan en människa bli bedömd fel. Allt på grund av okunskap. Jag hoppas jag kan sätta en liten tanke i någon. En liten tanke som sen kan föras vidare. För världen behöver mer acceptans. Tack alla som på något sätt medverkat i den briljanta uppsättningen "Livet kom så plötsligt"  Ses! 

 
 

Dagens outfit!

Fars dag innehållande, utelek och utemellis, trolldegsbakande och fira pappa/morfar med mat och fika. Riktigt bra söndag lär erkännas! Lugntoch skön dag, precis vad kropp och själ behövde. Ses! 
 
 
 

Jag är ledsen, jag är det. Men livet ropade.

Jag är ledsen, jag är det. Men livet ropade. 
 
När jag går igenom de tyngre perioderna i livet, så är musiken där. Den får mig att flyta. Flyta till grundare vatten. Jag har tagit mig upp på stranden nu. Jag ska bara torka mig torr. 
Text rader här och var som sätter sig fast. Rör mitt inre. Får det jobbiga att synas i ett annat ljus. 
Nu är det Melissa Horn som talat. "Jag är ledsen, jag är det. Men livet ropade"  Att våga släppa det tunga. Att våga släppa det där som tynger en. Livet ropade. Att gå vidare. Se det fina i livet. Strävar man emot den väg som livet puttar en mot så gör det bara mer ont. Som att hålla i ett rep som drar åt andra hållet. Det skär in i handen. Det är skönare att släppa. Vända på huvudet, titta framåt och försöka se det som ser fint ut efter vägen. Smärtan släpper. Släpper allt mer desto mer man ser. Livet ropade, så jag måste gå. Ta hand om varandra. Ses! 
 
 
 
Min farbror bus och jag. Min nr 1. <3 
 
 
 

Man krigar, men inget hjälper. För att sen lyckas resa sig iallafall.

Man krigar, men inget hjälper. Sak på sak slängs in i ens liv. Flertal motgångar. Krigarens spjut blir allt trubbigare tills man inte har något kvar att rädda sig med. Man accepterar situationen och faller. Har man väl fallit är det svårt att greppa tag i något. Allt är ett stort kaos. Och när man inte tror det kan bli värre, så blir det just det. Gropen är djupare än man trott, man faller fort och långt. Vägen ner känns som ett helvete. Men till slut slår man mot botten. Det är där det händer. Det är där någonstans det börjar. Det är vägen ner som är jobbig. Det är bara att uthärda. Tankar som lär tänkas, insikter som lär komma. Saker som begravts lär grävas upp. Saker som lär släppas. Allt lär rivas ut och stoppas i nya fack. Omorganisation. Självinsikt. Det må vara tufft. Men det lär göras. Slaget mot botten gör att jag vaknar snarare än dör. Jag må vara envis, man må ha en vilja av stål. Det har visat sig att det inte alltid är positivt, Men i bland så är det just det. Den må ha varit jobbig, men det värsta är över nu. Nu handlar det mest om att acceptera. Ta till sig det nya och sträva mot ljuset som jag börjar skymta. Väl uppe kommer kropp och själ vara starkare. Jag kommer vara en bättre krigare än någonsin. Rannsakat mig själv, stabilare än någonsin förr. Det är dessa fallgropar som formar en. Dessa fallgropar som säger åt en  på skarpen. - Nej stop! Gör om, gör rätt! Jag väljer att se det så.  Dessa fallgropar som gör en till en bättre människa, mer acceptans, renare, mer respekt och kärlek inför andra människor och sig själv, tryggare och klarare. Det är inget jag tänker skämmas för. Det behöver inte vara så tabubelagt. Sträck ut din hand, så personer i din omgivning kan få hämta andan för ett litet tag på sin resa. Alla har vi på något sätt vart där. Även om få vill erkänna. Det är lätt att säga att att termometern visar feber. Det är lätt att säga att man har hosta. Det är lätt att säga att ryggen värken. Men när det inre värker? När det inre blöder? Varför är det inte lika lätt att säga?  - Kanske för att folk inte vet hur de ska hantera det. Det är lätt att säga "krya på dig"  men tydligen inte lika lätt att krama om någon och säga jag lyssnar om du vill. Det är oftast det enda som behövs. Det har väl samma verkan som en Alvedon ungefär. Skulle du erbjuda en Alvedon om någon hade feber? Gör detsamma när någons inre blöder. 

 

För att citera Miss Li - The day i die  "And the day I die, I want you to celebrate
'Cause I lived my life to the fullest". Det blir bra, nu klättrar vi. Ses! 

 

 

 

 

 
 
 
 
 

RSS 2.0