Hemmaspa!

I går kom Farbror bus med ett strålande förslag. Hemmaspa! Som min kloka lilla farbror uttryckte sig "jag tycker vi ska varva ner lite så att vi inte känner oss stressade". Klok liten kille som redan förstår att det är viktigt med nedvarvning. Det blev ansiktsmasker av Avokado, gurkor på ögonen, grönsaks snacks, avslappningsmusik, oljebad och avslappningsövningar som farbror bus själv vela hålla i. "Spänn hela kroppen, varrenda muskel och slaaaapnaaa aaav" spänn! Slappna av! Spänn! Slappna av!  Tempot var dock ganska högt och liknande nog mest ett militärläger tillslut.  Vi får nog öva på det där. Haha!

Andreas tackade först nej till målande naglar tills Vincent så "men Andreas, vi har ju spa. Du kan väll göra det för min skull" Det var bara för Andreas att resa sig och gå vidare till manikyr avdelningen. Haha Lyckad kväll med mycket skratt och mys med familjen. Ses!  



A glass of water longing for the ocean

release me - oh laura
"Please don't hold me down
I am a rolling wave without the motion
A glass of water longing for the ocean
I am an asphalt flower breaking free 
but you keep stopping me" 

Det är precis så det känns just nu. Bli stoppad, hållen nere och kontrollerad. När jag börjat känna en vilja och önskan igen men gång på gång blir nekad. Så fort jag känner att jag vill nått, slår kroppen på alla varningslampor. Jag blir sittandes kvar med en önskan om att en dag kanske också få "göra det där". En känsla av att inte få vara fri. Instängd. Samtidigt som det kan tynga mig försöker jag ändå glädjas åt att jag gått in i en ny fas. En ny fas där jag ska lära om. Lyckas stänga av dessa falsklarm som ständigt tjuter. 
Glädjas åt att ha tagit mig framåt.
Det är med skräckblandad förtjusning jag berättar att jag på måndag går upp på 50%. Rädsla för att behöva erkänna att jag inte klarar av det än. Rädsla för att behöva backa. Rädlsla över att må allt sämre. Lycka över att jag förmodligen tagit ett lyckat steg framåt. Lycka över att jag mår bättre. Lycka över att behandlingen ger resultat. Lycka över att komma tillbaka mer. 
Även om jag tvingats uppleva alla sidor av utmattning så kan jag samtidigt känna en tacksamhet nu när jag börjar förstå vilka resultat det nog kan ge mig. Både nu och i framtid. En glädje över att ha fått tillbaka en tro på sjukvården. Engagerade läkare och psykologer som konstant ger feedback, tips, försiktiga utställningar och påminelser.  Som direkt puttar in mig i rätt spår när jag börjar avika från mitt eget bästa. Tips, tricks och stöttning. Som verkligen gräver i hela mig. Varenda del i mitt liv för att verkligen hitta alla orsaker till varför det blivit som det blivit. Varenda del, varrenda orsak. Ser till att jag ska hitta min balans i livet. Att jag som människa ska bli stabilare, starkare och gladare. Ser till att jag får hjälp med att ta itu med saker som inte borde finnas där. Min medvetenhet kring detta börjar verkligen komma. "Jag löser det" ett standard svar jag alltid haft. Härdan efter kommer jag bara använda det när priser jag får betala är rimligt. Som min läkare slog mig lite på fingrarna med i går "- Egoism är inte alltid något negativt. Utan lite egoism kommer faktiskt gynna såväl din familj, dina arbetsgivare och dig själv." Och när jag tänker efter så har jag ju egentligen redan blivit bevisad att det är sant. Ses! 







utmattningssyndrom - Vägen tillbaka

Utmattningssyndrom och vägen tillbaka. En lång krokig väg med många berg och dalar. Men efter att ha tagit sig upp från det absolut djupaste, tagit sig upp från de absolut värsta så är det lite som att man blivit småbarns förälder igen. Barnet det är jag. Man måste bryta lite från gammla rutiner. Bryta med gammla vanor och anpassa sig till någon ny. Mitt nya jag, mitt nya jag som skapas för att hålla. Jag har inte ett barn som skriker när den behöver något, men jag har fortfarande symptom som kommer och går. Symtom som klump i halsen, känsla av att behöva kräkas, en fruktansvärd huvudvärk, värk i kroppen, trötthet och panikattacker. Symtom som jag i dag förstår är jag som ber om nått annat. Varnar mig och påminner mig om att jag är under utveckling, att jag måste ta hand om mig. Att jag än en gång måste pränta in i huvudet att jag måste leva annorlunda. Bättre. Jag gör det och "min bebis slutar skrika". "Min bebis" kommer en dag ha vuxit till sig och klara sig själv. Klara av att leva utan att skrika för att få som den vill.  För att ändå klappa mig själv på axeln lite, så lär jag ändå säga att jag är en bra mamma. Jag har gjort ett fantastiskt jobb och klarat av att ta hand om ett barn och uppfostrat honom till nått bra. Jag har tagit hand om honom med kärlek, omsorg och gett honom det han behöver. Nog ska jag väll klara av att ta hand om mig, utvecklas och uppfostra mig själv till nått hållbart och bra också. Tid. Det måste bara få ta tid. Ses! 




- Jag? Surtant? Kan jag väll aldrig tro.

Känner mig väldigt kluven kring om jag är den bra grannen som tänker på mina grannars trevnad att bo i sitt hem och tänker på min egen ljudnivå. Alternativ 2 om jag är den sura grannen som har otroligt lätt för att störa sig på sina grannar. Och så sist men inte minst alternativ 3 huset är otroligt lyhört och alla stör sig på alla. 

Min förra granne hade högljudda fester och blev inte speciellt långvarig i huset. Men skyll nu inte på surtanten mig. Det var inte mitt fel. Men glad var jag för det när hon flyttade ut och jag kunde återgå till tystnad. Tills i dag. Min nya granne som bor ovanför mig är en liten kille vad jag tycktes skymta idag vid inflytt. Jag tänkte att han kan ju inte föra allt för mycket oväs. Men ack så fel man kan ha. Och så fördomsfull jag vart. 9h har han bott här och jag har aldrig hört någon gå så tungt eller om han har väldigt hårda hälar. Det får jag nog heller aldrig veta exakt. Oavsett så kvarstår problemet. Nu när klockan tickar iväg så tänkte jag att det nog inte behöver springas runt allt för mycket där uppe och han nog skulle slå sig ned, ta det lugnt ett tag. Jag hade delvis rätt. Vattnet börjar skvalar, ett bad skulle fyllas upp. Jag misstänker att mina tidigare grannar inte var så förtjusta i att bada något jag i dag känner tacksamhet över. Jag hör riktigt hur han sjunker ner i badet. Ni alla har nog någon gång hört det där gnisslande ljudet som kan uppstå i ett badkar. Jag vet inte om det är hans hälar ännu en gång som dras mot botten eller om det är hans skinkor. Jag väljer nog att helst inte tänka allt för mycke på det då ljudet nog skulle bli bra mycket obehagligare än vad det redan är. Ljudkänslig, ja kanske. Surtant, förmodligen. Irriterande granne eller bara förbannad lyhört hus. Ja, den karamellen får jag nog suga på en stund till. När jag hör mina tankar igen förstås. För det är ypperligt att även prata högt ur badet med den vän som han har hos sig. Ses!