Bakom kulisserna på utmattningssyndrom

 
 
Det här är jag, Matilda. Glad, ambitiös och flitig.
Jag säger sällan nej och gör alltid mitt yttersta. Med mycket som händer i livet så verkar alltid energin finnas där. Dock var jag lite för mycket av allt. Det kan komma som en chock att jag i dag sitter där jag sitter. Dock blev inte mina närmaste de. De hade förstått sen länge att den här dagen nog skulle komma. Ni undrar vad som hänt. Ni stöter på mig på affären, jag ser frisk ut. Ni kikar in på min blogg, ser att jag skriver. Ni ser att jag precis tatuerat mig, pysslat med min son eller tagit en kaffe med en vän. Ni undrar om jag överdriver. Förstår inte riktigt alvaret i det hela. Jag verkar ju fortfarande vara på benen, påhittig och driven. Det ni dock inte ser är att jag dragit ned med mina dagliga sysslor till kanske 90%. Ni känner inte den huvudvärken jag får efter ett blogginlägg. Den tröttheten jag känner efter att ha pysslat. Ni känner inte smärtan i magen jag får för att jag bokat in en kaffe med en vän på 1h. Så pass ont att jag ställt in den där kaffen 2 gånger av 3. Ni ser en bild, ni ser en snabb frekvens av mitt liv. En fasad och jag vill visa er en glimt av vad som händer bakom kulisserna. Döm mig inte för att jag verkar stark. Döm mig inte för att vara svag. Acceptera bara situationen som den är, för det jag var, för vad jag blev och för vad jag kommer att bli. Starkare. Det här handlar så klart inte bara om mig. Vi alla människor har våra egna kulisser. Ses! 

Tatuering - mehndi

Semestern i somras bjöd på det mesta. Roliga äventyr och lata dagar. Dock hade den här damen lite svårt att komma ned i varv och vela gärna att saker skulle hända så en dag fylld av tristess så begav vi oss för att boka en tid för tatuering. Även om det kan verka spontant så lär jag nog ändå erkänna att jag haft en betänketid på sissodär ett par år. Haha. Jag har helt enkelt inte kommit till skott. Så efter en ytterligare vänta  från i somras så föll denna nu på platts. Älskar! Nöjd tjej kan jag säga. Ses!
 
 
 
 

Utmattningssyndrom - Acceptera och förstå

Den där besvikelsen på sig själv. Den gnagde mig ett långt tag. Jag blundade för den smärta jag gav min egen kropp och klandrade den ju mer den klagade. Och den dagen det hände, den dagen då kroppen sa ifrån på skarpen. Dagen då kroppen vägrade gå med på mina sjuka krav. Den dagen klandrade jag den mer än någonsin. Hur kan du svika mig nu?
Jag får mina aha upplevelser då och då. Dimman börjar lätta och jag börjar se hur jag behandlat mig själv. Jag har haft ett så fruktansvärt destruktivt förhållande till mig själv. Ju mer livet har utmanat mig ju större krav har jag satt på mig själv. Kraven har jag bara laggt på hög istället för att prioritera om. Kraven lades på hög och den enda jag valde bort var mig själv. Jag själv skulle istället jobba hårdare. Jag blev besviken på mig själv för att kroppen inte var redo efter en vecka. Redo att hoppa upp i sadeln i gen och köra. Jag har börjat förstå att jag faktiskt är sjuk. Och det skrämmer mig att även om jag förstod den där dagen vad som hände så förstod jag inte helhjärtat. Jag såg inte hela bilden. Med all den hjälp jag får så var min första uppgift att vila och acceptera. Jag hörde vad dom sa och jag trodde att jag förstod.  Men jag förstod nog ändå inte förrens nu. För att acceptera så måste jag förstå varför. Och för att gör nått åt problemet så måste jag förstå varför, från roten av problemet. Och roten på problemet är mitt destruktiva sätt att se på mig själv. Hur skulle jag behandla en vän i en svår situation? - Jag skulle finnas där, lyssna, underlätta, ta hand om min vän i den mån personen vill. Har jag behandlat mig själv så? Svaret är nej. Nej det har jag faktiskt inte. Jag vill inte gå tillbaka till den super woman jag en gång var. Utan jag måste skapa mig en ny. En ny som även kan vara den bästa för sig själv. Ses!
 
 

Utmattningssyndrom och reflektion

Man får ständigt bevis på att barn gör som vuxna gör inte bara som vi säger. Bevis på hur mycket de faktiskt snappar upp i vardagen. Att de konstant hör och lär. Och inte enbart de där stunderna man sitter ner och "pratar och förklarar". De lär varje sekund. Och varje gång det här händer så får man bara mer inspiration till att vara den bästa förebilden för mitt barn.
Jag är ju som sagt för tillfället sjukskriven för utmattningssyndrom. Och i går fick jag ett samtal från skolan. Det var bara att hoppa i skorna och hämta en sjuk kille. Väl hemma berättade min smarta lilla kille att han haft ont i magen på samlingen. Han hade setat och funderat över om det var för att han var stressad. Han hade testat att slappna av i magen för att se om det onda försvann. När han kom på att det onda inte försvunnit så kom han på att han inte alls var stressad. Det berodde på nått annat. Och mycke riktigt, han var sjuk på ett annat sätt. Jag kan inte låta bli att skratta lite för mig själv. För det är ju otroligt gulligt. Men jag blir också att reflektera över det hela. Han har alltså snappat upp att jag bland annat haft ont i magen pga av min stress. Han hör och han lär hela tiden. Han är en smart  kille med många tankar. Jag hoppas någon stanns att han lär sig av mitt misstag. Lär sig vikten av att lyssna till sin kropp. Lär sig vikten av att stå upp för sig själv. Ta hand om sig själv. Lär sig acceptans och förståelse för vad även andra människor går igenom. Lära sig att en själv är värdefull. Man kan inte göra sitt yttersta och ta hand om alla andra om man inte tar hand om sig själv först. Respekten för sig själv. Ska ett träd blomma och växa så lär den resan börja med en stabil rot. Lika så livet. Ska livet blomma så lär det börja i roten, dig själv. Det vill jag lära min son. Mitt allt. Ses! 
 
 

Kroppen sa nej.

Vart tog krigaren vägen? Tröttheten tog över och energin tog slut. Hjärnan vela fortsätta men slogs ner även den när kroppen en gång för alla så ifrån. När kroppen bara skrek - NEJ! STOP! SLUTA!
Jag har aldrig vart med om nått liknande. När kroppen fysiskt rasar och det är först då man förstår, okej det får va bra nu. 
Vart tog den starka tjejen vägen som klarade allt? Känslan av att svika allt och alla. Skammen. Men i slutändan är det mig själv jag svikit mest. "- Allt går bara man vill". Hjärnan pressade kroppen för hårt tills de båda fått nog. Livet tar inte alltid de vägar man vill. Men balans är nyckel oavsett villken väg som man kommer till. För att alla delar ska funka och klaffa så måste jag även få en del. Lyssna på mig och min kropp, annars kommer inte cirkeln kunna slutas. Det är vad jag måste göra nu en tid för att komma i fatt. Tacksam för all hjälp jag får. Den finns bara man ber om den.  Och med den insikten så vet jag att jag kommer stå stark igen. Ses!
 
 
 
 (Gammal bild, dagens form är inte så inspererande att se. Haha)  

RSS 2.0