Man krigar, men inget hjälper. För att sen lyckas resa sig iallafall.

Man krigar, men inget hjälper. Sak på sak slängs in i ens liv. Flertal motgångar. Krigarens spjut blir allt trubbigare tills man inte har något kvar att rädda sig med. Man accepterar situationen och faller. Har man väl fallit är det svårt att greppa tag i något. Allt är ett stort kaos. Och när man inte tror det kan bli värre, så blir det just det. Gropen är djupare än man trott, man faller fort och långt. Vägen ner känns som ett helvete. Men till slut slår man mot botten. Det är där det händer. Det är där någonstans det börjar. Det är vägen ner som är jobbig. Det är bara att uthärda. Tankar som lär tänkas, insikter som lär komma. Saker som begravts lär grävas upp. Saker som lär släppas. Allt lär rivas ut och stoppas i nya fack. Omorganisation. Självinsikt. Det må vara tufft. Men det lär göras. Slaget mot botten gör att jag vaknar snarare än dör. Jag må vara envis, man må ha en vilja av stål. Det har visat sig att det inte alltid är positivt, Men i bland så är det just det. Den må ha varit jobbig, men det värsta är över nu. Nu handlar det mest om att acceptera. Ta till sig det nya och sträva mot ljuset som jag börjar skymta. Väl uppe kommer kropp och själ vara starkare. Jag kommer vara en bättre krigare än någonsin. Rannsakat mig själv, stabilare än någonsin förr. Det är dessa fallgropar som formar en. Dessa fallgropar som säger åt en  på skarpen. - Nej stop! Gör om, gör rätt! Jag väljer att se det så.  Dessa fallgropar som gör en till en bättre människa, mer acceptans, renare, mer respekt och kärlek inför andra människor och sig själv, tryggare och klarare. Det är inget jag tänker skämmas för. Det behöver inte vara så tabubelagt. Sträck ut din hand, så personer i din omgivning kan få hämta andan för ett litet tag på sin resa. Alla har vi på något sätt vart där. Även om få vill erkänna. Det är lätt att säga att att termometern visar feber. Det är lätt att säga att man har hosta. Det är lätt att säga att ryggen värken. Men när det inre värker? När det inre blöder? Varför är det inte lika lätt att säga?  - Kanske för att folk inte vet hur de ska hantera det. Det är lätt att säga "krya på dig"  men tydligen inte lika lätt att krama om någon och säga jag lyssnar om du vill. Det är oftast det enda som behövs. Det har väl samma verkan som en Alvedon ungefär. Skulle du erbjuda en Alvedon om någon hade feber? Gör detsamma när någons inre blöder. 

 

För att citera Miss Li - The day i die  "And the day I die, I want you to celebrate
'Cause I lived my life to the fullest". Det blir bra, nu klättrar vi. Ses! 

 

 

 

 

 
 
 
 
 
Trackback
RSS 2.0