Livet kom så plötsligt.

Okunskap. Så mycket kunskap som går förlorad på grund av just okunskap. För att citera Caroline Rendahl skådespelare i teatern - Livet kom så plötsligt som jag nyligen såg. ”Måste man vara en idiot för att fungera i en otydlig och ologisk värld?” Och jag är beredd att hålla med henne i den frågan. Okunskap. Okunskap är idioti. En värld där annorlunda inte är okej, är just idioti. När annorlunda är skrämmande. Annorlunda är skrämmande just för att det är utanför dina ramar. Dina normala ramar. På ett sätt är du just detsamma som någon med asperger. Asperger, där rutiner är en viktig del. Saker som känns bekanta. Jag är av den tron att människor mår bättre av rutiner. Även om de med asperger är mer exakt än kanske du.  Där kl 17:00 är just kl 17:00 inte 17:10. Varför ska en människa som är mer exakt än du inte få chansen att göra vissa saker som du får.  När personen ifråga egentligen passar sina tider bättre än  du. När personen ifråga kanske jobbar på mer fokuserat än du. När personen i fråga verkligen är mer intresserad av det än just du. När personen i fråga för att igen citera lite smått från pjäsen igen "är bäst" på det den gör. Men får aldrig chansen till tillexempel arbete just för att personen i fråga uppfattas som annorlunda. För att personen i fråga kanske har speciella behov. Behov som man absolut kan lösa och du får garanterat bättre arbetskraft än en arbetare som helst gått och vart social med arbetskamrater. Om personen i fråga bara får en chans att få komma rätt. När personen i fråga uppfattar exakt det du säger, men du blir irriterad för att du vart otydlig. "Du borde förstå". Varför ska en annan människa bli straffad för att du inte kan det, att vara just mer exakt? Varför ska en annan människa bli straffad för att den inte fungerar lika dant som du?  Varför kan inte alla människor få bli accepterade i dagens samhälle? I ett samhälle där otydlighet är det tydliga. I ett samhälle där okunskap tar över. Tänk vad mycket kunskap, lärdom, glädje och nya insikter vi kunnat ta vara på om vi bara kunnat acceptera att vi alla inte behöver vara och fungera lika dant för att få en plats i det här samhället, i den här världen. Mer kunskap behövs absolut.  En diagnos ska vara till för att hjälpa, inte stjälpa. Och i vissa fall kan fel beslut tas, i många fall kan en människa bli bedömd fel. Allt på grund av okunskap. Jag hoppas jag kan sätta en liten tanke i någon. En liten tanke som sen kan föras vidare. För världen behöver mer acceptans. Tack alla som på något sätt medverkat i den briljanta uppsättningen "Livet kom så plötsligt"  Ses! 

 
 

Dagens outfit!

Fars dag innehållande, utelek och utemellis, trolldegsbakande och fira pappa/morfar med mat och fika. Riktigt bra söndag lär erkännas! Lugntoch skön dag, precis vad kropp och själ behövde. Ses! 
 
 
 

Jag är ledsen, jag är det. Men livet ropade.

Jag är ledsen, jag är det. Men livet ropade. 
 
När jag går igenom de tyngre perioderna i livet, så är musiken där. Den får mig att flyta. Flyta till grundare vatten. Jag har tagit mig upp på stranden nu. Jag ska bara torka mig torr. 
Text rader här och var som sätter sig fast. Rör mitt inre. Får det jobbiga att synas i ett annat ljus. 
Nu är det Melissa Horn som talat. "Jag är ledsen, jag är det. Men livet ropade"  Att våga släppa det tunga. Att våga släppa det där som tynger en. Livet ropade. Att gå vidare. Se det fina i livet. Strävar man emot den väg som livet puttar en mot så gör det bara mer ont. Som att hålla i ett rep som drar åt andra hållet. Det skär in i handen. Det är skönare att släppa. Vända på huvudet, titta framåt och försöka se det som ser fint ut efter vägen. Smärtan släpper. Släpper allt mer desto mer man ser. Livet ropade, så jag måste gå. Ta hand om varandra. Ses! 
 
 
 
Min farbror bus och jag. Min nr 1. <3 
 
 
 

Blivande brudbukett?

 I dag vaknade farbror bus upp till den bestämda sidan. Han skulle minsann ut och plocka blommorna han sett dagen innan. Trotts regn och rugg skulle vi bestämt ut och plocka oss en bukett. En stor fin bukett i ens stor vas. Och så blev det. Antagligen årets sista bukett så man får uppskatta det lite extra. Dock kröp det fram senare att det fanns en liten bakomliggande tanke från hans sida. 

"- Mamma,jag tänkte att ifall att du skulle bli kär och måste gifta dig. Då måste vi ju ha hunnit plocka blommor först."   

Haha! Så det ni ser är en tänkt brudbukett till mig. Han är rar han min farbror bus. Är och kommer bli en fin liten man det där! Men för min egen del så vill jag nog inte hasta in i något. Och framför allt inte så fort. Haha Barn är för söta, och det är roligt att höra deras tankar om saker och ting. Älska! Ses! 

 
 

Prata utan stop. Tömma huvudet utan att grubbla.

 Lördag och en spontan picknick. Så härligt! Trotts halvruggigt väder var det en toppen dag. Att få umgås med en fin vän. Prata utan stop. Se barnen leka, skratta och bara ha så fruktansvärt kul. Det värmer och det piggar upp. Att bara få rensa skallen i några timmar med en kär vän, Så uppskattat. Pausa livet. Pausa måsten. Pausa grubbel. Bara tömma huvudet utan att grubbla. Tacksam att ha en vän som följt mig och jag följt henne sen högstadiet. Så galet lång tid. Glad att ha sådana som hon som än står där, vid min sida efter så många år. 15år, det är helt galet. Det är sånt man ska fokusera på! Ses! 

 
 

Man krigar, men inget hjälper. För att sen lyckas resa sig iallafall.

Man krigar, men inget hjälper. Sak på sak slängs in i ens liv. Flertal motgångar. Krigarens spjut blir allt trubbigare tills man inte har något kvar att rädda sig med. Man accepterar situationen och faller. Har man väl fallit är det svårt att greppa tag i något. Allt är ett stort kaos. Och när man inte tror det kan bli värre, så blir det just det. Gropen är djupare än man trott, man faller fort och långt. Vägen ner känns som ett helvete. Men till slut slår man mot botten. Det är där det händer. Det är där någonstans det börjar. Det är vägen ner som är jobbig. Det är bara att uthärda. Tankar som lär tänkas, insikter som lär komma. Saker som begravts lär grävas upp. Saker som lär släppas. Allt lär rivas ut och stoppas i nya fack. Omorganisation. Självinsikt. Det må vara tufft. Men det lär göras. Slaget mot botten gör att jag vaknar snarare än dör. Jag må vara envis, man må ha en vilja av stål. Det har visat sig att det inte alltid är positivt, Men i bland så är det just det. Den må ha varit jobbig, men det värsta är över nu. Nu handlar det mest om att acceptera. Ta till sig det nya och sträva mot ljuset som jag börjar skymta. Väl uppe kommer kropp och själ vara starkare. Jag kommer vara en bättre krigare än någonsin. Rannsakat mig själv, stabilare än någonsin förr. Det är dessa fallgropar som formar en. Dessa fallgropar som säger åt en  på skarpen. - Nej stop! Gör om, gör rätt! Jag väljer att se det så.  Dessa fallgropar som gör en till en bättre människa, mer acceptans, renare, mer respekt och kärlek inför andra människor och sig själv, tryggare och klarare. Det är inget jag tänker skämmas för. Det behöver inte vara så tabubelagt. Sträck ut din hand, så personer i din omgivning kan få hämta andan för ett litet tag på sin resa. Alla har vi på något sätt vart där. Även om få vill erkänna. Det är lätt att säga att att termometern visar feber. Det är lätt att säga att man har hosta. Det är lätt att säga att ryggen värken. Men när det inre värker? När det inre blöder? Varför är det inte lika lätt att säga?  - Kanske för att folk inte vet hur de ska hantera det. Det är lätt att säga "krya på dig"  men tydligen inte lika lätt att krama om någon och säga jag lyssnar om du vill. Det är oftast det enda som behövs. Det har väl samma verkan som en Alvedon ungefär. Skulle du erbjuda en Alvedon om någon hade feber? Gör detsamma när någons inre blöder. 

 

För att citera Miss Li - The day i die  "And the day I die, I want you to celebrate
'Cause I lived my life to the fullest". Det blir bra, nu klättrar vi. Ses! 

 

 

 

 

 
 
 
 
 

RSS 2.0