Att få växa i själen!

Jisses vilket äventyr vi var ut på i går. Men i slutändan får jag nog trotts allt räta på ryggraden lite, sträcka på mig och känna mig ganska stolt. Och det får nog mina fina vänner med göra som trotsade det mesta och drog ut mig på det här. Dagen började lugnt, och jag fick bli ledig trotts att jobb var inplanerat. Det får man ju trots allt tacka för. Då jag vart inställd på att jobba hela helgen och pappan i huset är i Stockholm så hade jag ordnat med en mini semester för farbror bus. Upp till Orsa med mormor och morfar i husvagnen fick han njuta av. Så själv som jag var fick jag passa på att njuta av en lång sovmorgon för att sen stiga upp och färga håret och bara mysa runt. En kompis kika förbi och vi mest bara hängde på balkongen och inväntade att resten av gänget skulle sluta jobbet. När de väl slutade så beslutade vi oss för att ta en tripp till Smedjebacken för att plocka bergskristaller. Sagt och gjort, vi slängde oss i bilen och körde i väg. Väl framme visade det sig något bökigare än tänkt. Bökigt för vissa bökigare för andra. För att ta sig dit så var det rena terrängen av stora stenar överallt man fick hoppa emellan, hål här å var, upp och ner och igenväxt som jag vet inte vad. Det var en riktig match att ta sig fram för oss alla. Men för mig känns det som att det var ett under att jag ens klev ur  bilen. Klev ur och började gå på en helt okej stig ändå. Det var längre in vi insåg att detta kommer bli problem. Jag som har svår fobi för alla småkryp och ormar höll redan här på att svimma. Jag drog en filt runt mig för att bilda något typ av skyddsnät. Jag vet egentligen inte vad som fick mig att faktiskt göra det. Kanske var det mina vänners stöttning och upplyftande ord. Att känna deras blickar på mig och jag visste att de skulle göra allt för att förhindra panik som skulle kunna uppstå. De fick mig så trygg de kunde. Långt var det, längre än jag någonsin kunnat ana. Men efter mycket trilskades, jävlar anamma, smått panik och en jävla massa pepp fick de mig i mål. Jag fick komma i mål. Även om jag var något skakad så kikade vi lite och plockade bergskristaller. Det hade redan börjat skymma och mörkret började lägga sig. Vi beslutade oss för att bege oss då det snart skulle bli en omöjlighet för mig att ta mig tillbaka. Det dröjde inte många minuter innan paniken steg. Mina vänner är mina hjältar. Den ena erbjöd sig att bära mig tillbaka. Jag visste vilken otrolig terräng det var, så jag tackade nej. "kan själv" som jag gärna vill svara. Denna gång kunde jag nog faktiskt inte själv. Upp schasad blev jag och blev buren ända tillbaka. Vilken prestation av honom! Och vilket jävlar anamma denna karl lär ha som orkade bära en hel person i ganska svår terräng en längre sträcka! Stor applåd! Den andra vännen lyste upp vägen och informerade om diverse lösa stenar m.m och den tredje höll koll bakom! Trotts värsta tänkbara miljö, så fick de mig trygg på ett vis. Och att de ens vågade ta med mig dit, trotts att de visste mina svårigheter. Att de gjorde allt detta, mycket för att jag skulle få växa lite. Att jag skulle få ytterligare framsteg att faktiskt bli kvitt min fobi. Vilka vänner man har! Överöser dessa med kärlek! Väl framme, så hade jag lite dåligt samvete att jag inte kunde vara lika cool lugn som dom. Och att den ena dessutom fått bära mig hela denna väg. Men tanken slog mig efteråt. Man behöver faktiskt inte alltid svara "kan själv"  för att det är faktiskt okej att få hjälp när man behöver hjälp. Det är okej, att visa sina svagheter. Det är helt okej att bara för en stund låta sig själv falla. Att få hjälp när man behöver den som mest och hjälpen man behöver faktiskt finns tillgänglig precis tätt intill. Efter att ha sett hur mina vänner reagerade efter det hela, så tror jag att tillåta sig själv få hjälp kan man även hjälpa andra. Att de får känna att de klarar av att hantera den situationen och att de får känna sig behövd. I bland kan det faktiskt bli en  win win situation. Svara inte - Kan själv. Svara istället - Ja tack! Ses! 

 

 

 
(Vännerna - dock bild från ett par veckor tillbaka.) 

 


Kommentarer

Något på hjärtat? - Skriv här.

Namn:
Kom ihåg mig?

Hur hittar jag dig?

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0