Egentid - Målade naglar



Lite egentid och få samla sina tankar kan vara behövligt. Att få pilla lite med färg och form i alla dess former gör mig nog absolut mest avslappnad. Tog mig lite tid att göra just det innan det är dags att äntligen få hämta hem min farbror bus! Ses! 

Have you ever looked fear in the face And said I just don't care?

Min farbror bus har vart i Stockholm i helgen hos sin pappa. Jag har laddat mig, rensat tankarna och förberett mig inför kommande vecka. Jag och min doktor har tagit beslutet om att börja jobba på 25%. 
Jag är glad för beslutet för det känns som jag är på gång. Samtidigt förvånar det mig att det känns som en stort kliv framåt. 25% är 2h om dagen. Med andra ord, egentligen ingenting. Jag som kunnat köra på från tidig morgon till sen kväll om det så skulle behövas känner numera rädsla över dessa två timmar. 2h som resulterat i panikångest och frågetecken kring mig själv. Även om man hört talas om det hade jag aldrig kunna föreställa mig hur det känns att drabbas. Jag hade än mindre kunnat föreställa mig att det skulle hända mig. "Nej, det är lugnt. Inte jag".  Men trotts dessa rädslor känner jag ändå att det är rätt beslut, hon finns där inne. Jag vill övervinna den där rädslan. En text rad från Pink - Glitter in the air har satt sig i hjärtat på mig. "Have you ever looked fear in the face And said I just don't care? " Typiskt mig. Jag hoppas nu bara att det här går vägen. Ses!
 
 
 
 

Farsdag!

Farsdag. I dag har vi firat flera värdefulla pappor. Dels min egen, en sån där dröm pappa på många sätt. Som alltid funnits där för en. Så fort ett problem uppstår så här han vart där och löst det. Spelar ingen roll vad det har varit. Som man kan ringa tidig morgon för att bilen inte startat eller sen kväll för att något allvarligare hänt. Han tvekar aldrig på att komma och hjälpa till oavsett problem. Långsiktiga problem eller kortsiktiga. Små eller stora. Oavsett om man bett honom lösa det eller ej så svarar han alltid "Farsan löser det" något han alltid lyckas att göra. Sist men inte minst, bästa morfar man kan önska sitt barn. Som hjälper till och alltid ser till att Vincent har det bra. Tar med honom på sånna där saker som jag fick göra som barn. Ser till att Vincent får samma underbara barndom som jag fick. En pappa värd att tacka tusen gånger, en pappa som alltid ser till att alla har det lite bättre än bara bra. En pappa full av kärlek och omtanke. Tack pappa! 
 
Sen har vi även firat Vincents bonuspappa. En bonuspappa som kom in till oss och värnade om Vincent från första stund. Gav honom kärlek, såg till att han har det bra, såg honom för den undebara pojke han är och såg till att han även fick veta det. En bonus pappa som från första stund vela komma in och bli en del av familjen. Där alla 3 var ett vi. Som vill vara delaktig och hjälpa till på alla plan. Som står där i motvind som medvind.  Det är värt att firas.  Och den här dagen fick Vincent planera. Något han gjort i en vecka ca. Uppspelt som få styrde han i hop det med ballonger, glasstårta, presenter ett brev och hemmaspa. Det slutade med två nöjda killar det. Älskade ni! 
 
 
 

Börja bry sig om sig själv.

I dag var en sån där dag då det känns lite lättare. Det var dags att pigga upp mig själv lite. Bara ta en stund och bry sig om och ta hand om bara mig. Kanske inte jätte viktigt med målade naglar men jätte viktigt med tid för sig själv. Värdefullt. 
 
 

Bakom kulisserna på utmattningssyndrom

 
 
Det här är jag, Matilda. Glad, ambitiös och flitig.
Jag säger sällan nej och gör alltid mitt yttersta. Med mycket som händer i livet så verkar alltid energin finnas där. Dock var jag lite för mycket av allt. Det kan komma som en chock att jag i dag sitter där jag sitter. Dock blev inte mina närmaste de. De hade förstått sen länge att den här dagen nog skulle komma. Ni undrar vad som hänt. Ni stöter på mig på affären, jag ser frisk ut. Ni kikar in på min blogg, ser att jag skriver. Ni ser att jag precis tatuerat mig, pysslat med min son eller tagit en kaffe med en vän. Ni undrar om jag överdriver. Förstår inte riktigt alvaret i det hela. Jag verkar ju fortfarande vara på benen, påhittig och driven. Det ni dock inte ser är att jag dragit ned med mina dagliga sysslor till kanske 90%. Ni känner inte den huvudvärken jag får efter ett blogginlägg. Den tröttheten jag känner efter att ha pysslat. Ni känner inte smärtan i magen jag får för att jag bokat in en kaffe med en vän på 1h. Så pass ont att jag ställt in den där kaffen 2 gånger av 3. Ni ser en bild, ni ser en snabb frekvens av mitt liv. En fasad och jag vill visa er en glimt av vad som händer bakom kulisserna. Döm mig inte för att jag verkar stark. Döm mig inte för att vara svag. Acceptera bara situationen som den är, för det jag var, för vad jag blev och för vad jag kommer att bli. Starkare. Det här handlar så klart inte bara om mig. Vi alla människor har våra egna kulisser. Ses! 

Tatuering - mehndi

Semestern i somras bjöd på det mesta. Roliga äventyr och lata dagar. Dock hade den här damen lite svårt att komma ned i varv och vela gärna att saker skulle hända så en dag fylld av tristess så begav vi oss för att boka en tid för tatuering. Även om det kan verka spontant så lär jag nog ändå erkänna att jag haft en betänketid på sissodär ett par år. Haha. Jag har helt enkelt inte kommit till skott. Så efter en ytterligare vänta  från i somras så föll denna nu på platts. Älskar! Nöjd tjej kan jag säga. Ses!
 
 
 
 

Utmattningssyndrom - Acceptera och förstå

Den där besvikelsen på sig själv. Den gnagde mig ett långt tag. Jag blundade för den smärta jag gav min egen kropp och klandrade den ju mer den klagade. Och den dagen det hände, den dagen då kroppen sa ifrån på skarpen. Dagen då kroppen vägrade gå med på mina sjuka krav. Den dagen klandrade jag den mer än någonsin. Hur kan du svika mig nu?
Jag får mina aha upplevelser då och då. Dimman börjar lätta och jag börjar se hur jag behandlat mig själv. Jag har haft ett så fruktansvärt destruktivt förhållande till mig själv. Ju mer livet har utmanat mig ju större krav har jag satt på mig själv. Kraven har jag bara laggt på hög istället för att prioritera om. Kraven lades på hög och den enda jag valde bort var mig själv. Jag själv skulle istället jobba hårdare. Jag blev besviken på mig själv för att kroppen inte var redo efter en vecka. Redo att hoppa upp i sadeln i gen och köra. Jag har börjat förstå att jag faktiskt är sjuk. Och det skrämmer mig att även om jag förstod den där dagen vad som hände så förstod jag inte helhjärtat. Jag såg inte hela bilden. Med all den hjälp jag får så var min första uppgift att vila och acceptera. Jag hörde vad dom sa och jag trodde att jag förstod.  Men jag förstod nog ändå inte förrens nu. För att acceptera så måste jag förstå varför. Och för att gör nått åt problemet så måste jag förstå varför, från roten av problemet. Och roten på problemet är mitt destruktiva sätt att se på mig själv. Hur skulle jag behandla en vän i en svår situation? - Jag skulle finnas där, lyssna, underlätta, ta hand om min vän i den mån personen vill. Har jag behandlat mig själv så? Svaret är nej. Nej det har jag faktiskt inte. Jag vill inte gå tillbaka till den super woman jag en gång var. Utan jag måste skapa mig en ny. En ny som även kan vara den bästa för sig själv. Ses!
 
 

Utmattningssyndrom och reflektion

Man får ständigt bevis på att barn gör som vuxna gör inte bara som vi säger. Bevis på hur mycket de faktiskt snappar upp i vardagen. Att de konstant hör och lär. Och inte enbart de där stunderna man sitter ner och "pratar och förklarar". De lär varje sekund. Och varje gång det här händer så får man bara mer inspiration till att vara den bästa förebilden för mitt barn.
Jag är ju som sagt för tillfället sjukskriven för utmattningssyndrom. Och i går fick jag ett samtal från skolan. Det var bara att hoppa i skorna och hämta en sjuk kille. Väl hemma berättade min smarta lilla kille att han haft ont i magen på samlingen. Han hade setat och funderat över om det var för att han var stressad. Han hade testat att slappna av i magen för att se om det onda försvann. När han kom på att det onda inte försvunnit så kom han på att han inte alls var stressad. Det berodde på nått annat. Och mycke riktigt, han var sjuk på ett annat sätt. Jag kan inte låta bli att skratta lite för mig själv. För det är ju otroligt gulligt. Men jag blir också att reflektera över det hela. Han har alltså snappat upp att jag bland annat haft ont i magen pga av min stress. Han hör och han lär hela tiden. Han är en smart  kille med många tankar. Jag hoppas någon stanns att han lär sig av mitt misstag. Lär sig vikten av att lyssna till sin kropp. Lär sig vikten av att stå upp för sig själv. Ta hand om sig själv. Lär sig acceptans och förståelse för vad även andra människor går igenom. Lära sig att en själv är värdefull. Man kan inte göra sitt yttersta och ta hand om alla andra om man inte tar hand om sig själv först. Respekten för sig själv. Ska ett träd blomma och växa så lär den resan börja med en stabil rot. Lika så livet. Ska livet blomma så lär det börja i roten, dig själv. Det vill jag lära min son. Mitt allt. Ses! 
 
 

Kroppen sa nej.

Vart tog krigaren vägen? Tröttheten tog över och energin tog slut. Hjärnan vela fortsätta men slogs ner även den när kroppen en gång för alla så ifrån. När kroppen bara skrek - NEJ! STOP! SLUTA!
Jag har aldrig vart med om nått liknande. När kroppen fysiskt rasar och det är först då man förstår, okej det får va bra nu. 
Vart tog den starka tjejen vägen som klarade allt? Känslan av att svika allt och alla. Skammen. Men i slutändan är det mig själv jag svikit mest. "- Allt går bara man vill". Hjärnan pressade kroppen för hårt tills de båda fått nog. Livet tar inte alltid de vägar man vill. Men balans är nyckel oavsett villken väg som man kommer till. För att alla delar ska funka och klaffa så måste jag även få en del. Lyssna på mig och min kropp, annars kommer inte cirkeln kunna slutas. Det är vad jag måste göra nu en tid för att komma i fatt. Tacksam för all hjälp jag får. Den finns bara man ber om den.  Och med den insikten så vet jag att jag kommer stå stark igen. Ses!
 
 
 
 (Gammal bild, dagens form är inte så inspererande att se. Haha)  

Nytt vardagsrum! IKEA!

Ibland blir det helt enkelt inte riktigt som man tänkt sig. Inte över huvud taget faktiskt. Men ibland blir det helt okej ändå. Som den här gången. Eller ja, bra för vissa i familjen iallafall. 
 
Hela familjen packades in i bilen för att åka ner till IKEA i förrgår. Tanken var att vi skulle köpa lådor till garderoben så att Andreas skulle kunna göra av sina kläder någon stanns då han mer eller mindre bor här numera. Han var helt enkelt ganska trött på att ha sina kläder i en kasse på golvet. Jag förstår honom! Så det var det stora vi skulle köpa och sen lite skedar och en termos. Det var allt. Punkt! Däremot blev det inte riktigt så. Eller ja, inte alls. Hela familjen glömde av det när min hjärna börja snurra in på vardagsrummet. Det hela slutade med att vi gick ut med ett nytt vardagsrum istället. Jag är nöjd, däremot inte Andreas. Stackarn. Haha! Jag får åka ner någon dag och göra ett nytt tapert försök. Vi får väll se vad jag kommer hem med. Haha! Resultatet här nedan. Ny lampa, kuddar, matta och sitt puff. Lite kan göra mycke! Ses! 
 
 
 

6år!

Väckte farbror bus med sång och frukost på säng igår, men blev totalt utsläng. Haha En övertaggad kille somnade i går med pirr i magen för frukost på säng, paket och gäster.  Morgonhumöret och förväntan gjorde sången till överkurs.  Det var bara att sätta sig i soffan och invänta tills farbror bus kände sig redo. Till slut kom han upp. Dock fortfarande så pass pirrig att inga presenter kunde öppnas.  Han fick slå sig ned ett tag och började sakta närma sig paketen i sin egen takt. "Jag ska bara öppna ett paket" och ett fåtal minuter senare var alla paket öppnade. Sen var han i full gång! Dagen blev kanon och farbror bus hade nog inte kunnat bli mer nöjd

 

6år. Det känns galet. För 6 år sedan hade han bara vart ute hos mig lite mindre än ett dygn. Galen känsla. 6år och plötsligt en stor kille och inte längre en liten pojk. 6år, och nu börjar nya kapitel med f-klass och skola. Glad för den tid som vart, njuter av nuet och ser med spänning på framtiden. Ses!
 


 

Outfit

 

Oväder och 6årskalas

Vaknade av en rejäl smäll, och förstod inte först vad det var innan nästa kom.  Oväder, där blixtarna lyste upp rummet genom persiennen. Vi startade dagen med att dra upp och låg kvar för att titta ut på regnet. Mysigt. Vidare mot soffan för kaffe med balkongdörren öppen för att höra hur det öste ner. Riktigt skön dag att bara få landa i. Passar dessutom utmärkt då dagen kommer gå åt till att förbereda nästa kalas. För i morgon är det farbror bus 6års kalas. 6år sen den lilla prinsen kom. Galet. Det lär firas! 
 

28år och en ivrig farbror bus

28år. Åren rullar på fort. Ålders noja och börja närma mig en 30års kris? - Nej inte direkt. 28år med höga höjder och djupa dalar. För varje år, för varje motgång att formas lite starkare. Att nästa hinder oavsett om det är högre eller lägre, så finns vetskapen att jag fixar det. Tryggheten. Stabiliteten. Åren rullar på precis som de ska, och jag skulle aldrig vilja backa. Dock hade jag inte tänkt fira något speciellt. Mina herrar hade något annat i kikaren. Något som min snart 6årige farbror bus så smått avslöjade igår kväll. - Mamma, imorgon ska jag smyga upp. Jag ska inte väcka dig. Jag: - Det är klart du måste väcka mig då. - Nej, jag ska väcka Andreas. Jag talar inte om varför. Men det är för att du fyller år. Vill du ha frukost på sängen? ...
 
Det var vad godingen sa. Resten fick visa sig.  In kom de i morse med kaffe, då jag inte klarar av att äta direkt på morgonen. Blev uppdragen där paket väntade i vardagsrummet. Nörd som man är hade de ju prickat mig exakt. Som ett barn på jul. Med en 6åring hemma är det snabba kast. Direkt efter paketen är farbror bus ivrig. - Mamma, vi äter frukost på balkongen. Det har jag nog aldrig förut hört. Det är jag som brukar säga det. Men visst, jag är på. Väl ute möts jag av de nya balkongstolarna uppstälda och iordning gjorda. Mina killar kan dom. Resten av dagen ängnades åt balkonghäng och matning av ankor innan vi for i väg på resturang. Full gång och jag är så tacksam för dessa två som fixar och donar. Nu har tysnaden lagt sig och jag spenderar resterande kväll på ballkongen med lite jazz i lurarna. Ensamtid, något att också värdesätta högt. Där jag får tänka fritt med jazzen i lurarna som på något sätt vägleder och inspirerar med sina toner. Tacksam är jag för dagen. Ses! 
 
 
 
(Ryggsäcken kan man välja vilken sida som ska vara utåt. Två i en väska. ) 

Bio - Ted Gärdestad

"Himlen är oskyldigt blå
Som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå"
 
Ted Gärdestad, så fruktansvärt stark men samtidigt så skör. Och det är väll kanske det som är nyckeln till det han lyckats skapa. Styrkan att lyckas, styrkan att samtidigt gå igenom de motgångar som livet gett honom. Samtidigt så skör där känslor mycket styr men som nog även skapar lite av den kreativitet han besatt. Jag har svårt att inte slukas av hans musik. En udda fågel på många sätt. En udda fågel men värd att hyllas
 
Som ni kanske förstår så har jag vart på bio. Ted Gärdestad - För kärlekens skull. Bio i gott sällskap. En väldigt fin människa på många sätt. Efter ett par dagars sjukdom för mig tyckte han att det var dags för mig att komma ut lite. Och det tackar man för. En riktigt bra kväll helt enkelt. Ses!
 
 
 

Tilla Andersson

Tilla Andersson, 20år

Tilla

  • bloglovin
  • RSS 2.0